Skrivit i Corren 8/11:
Okej, jag erkänner: förlusten sved. Även om mina känslor för Mitt Romney inte var glödande, så hade jag ändå en förhoppning om att han skulle vinna. Obama saknar inte förtjänster. Men som USA-kännaren och liberalen Olle Wästberg konstaterat, har han varit en tämligen valhänt och ineffektiv president.
Själv såg jag större möjligheter att den splittrade kongressen skulle enas under Romney för att lösa landets svåra ekonomiska problem. Och jag tyckte att den demokratiska världen behövde ett något tuffare amerikanskt ledarskap när det gällde att möta utmaningen från Ryssland, Kina och Iran.
Få gillar republikanerna i Sverige, man ses närmast som en smula knäpp. Personligen har jag dock alltid varit svag för den moderata republikanska traditionen, vilken förenklat uttryckt är liberal i sociala frågor och mer konservativ i ekonomiska. Kända företrädare är presidenterna Eisenhower, Nixon och Ford, liksom senatorerna Bob Dole och John McCain. Även Romney hör i grunden dit.
Bland partiets sympatisörer är dock moderata republikaner idag en allt glesare skara, de återfinns främst i åldersgruppen 65 år och äldre. Radikala konservativa krafter har istället växt sig starkare som föraktar pragmatism och intar en skrämmande oförsonlig hållning på många områden.
Vilken väg väljer republikanerna nu? Blir man ödmjukare efter nederlaget mot Obama? Eller ännu hårdare? Jag vill gärna tro på förnuftets seger. Men oron gnager.
Christian Dahlgrens Blogg 
Nånå. Obama når ju inte samma klass som Clinton eller Kennedy, men nog har jag större förtroende för honom än för Romney. Trots att han varit lite valhänt och inte så effektiv. Vilket ju faktiskt till stor del kan bero på att han inte kunnat samarbeta med en all mera högerbetonad republikansk majoritet i repr-huset. De moderata republikanerna finns ju inte längre, i vart fall inte på ledande poster.
Som jag nog skrev i min bloggkommentar så har de två stora partierna i USA blivit alltmer polariserade. Vilket ju inte precis stimulerar samarbete.
Romney hade nog inte fått chansen att driva ngt slags mittenpolitik för sitt parti även om han vunnit. Vi hör ju nu hur hökarna i hans parti klagat på att han var för ”liberal”… och de vill ju för allt i världen samarbeta med Obama.
Det vi kan hoppas är ju att omständigheterna tvingar dem att samarbeta på ett vettigt sätt.
För dagens republikaner är ju inte (social-)liberala i soc frågor, utan snarare en mix av gammalkonservativa och nyliberala. Och i ekonomin är de neoconservativa/nyliberala också på ett dogmatiskt sätt.
Intill för sådär 25-30 år sedan så fanns ju stora grupper av både konservativa och liberaler i båda partierna, och p-piskan var inte lika hård heller. Så då kunde en skicklig president fixa majoriteter för sin linje oavsett formell majoritet i kongressen.
Redan på Clintons tid hade dock ”renodlingen” av partierna börjat, men i stort sett så lyckades han ändå lotsa igenom sin politik. Trots att högerrepublikanerna hatade Hillary C.