Skrivit i Sydöstran 7/11:

Alltid rött, alltid rätt. Så sjunger 80-talsgruppen Imperiet i en av sina kända låtar från när det begav sig. Rött är kärlekens och passionens färg, ett varmt hjärta som bultar. Och att följa sitt hjärta brukar ofta anses riktigt.

Politiskt associerar vi röd med vänstern, som uppfattar sig som den godhjärtade solidaritetens banérförare i strid mot klassamhällets orättvisor. Rött symboliserar således även kamp, vilken traditionellt spänner från socialdemokratins trygga folkhemsideologi till den stalinistiska kommunismens falska och blodbesudlade jämlikhetssträvanden.

Något förvirrande blir det dock när vi européer blickar mot USA, särskilt i dessa presidentvalstider. Ty vilka har draperat sig i den röda kulören där? Det är det republikanska partiets färg, en höger som många här hemma snarast förknippar med hjärtlöshet, aggression och George W Bush.

Den amerikanska vänstern (nå, allt är ju relativt) som företräds av Barack Obama och demokraterna har istället lagt beslag på blått. Det är en färg som upplevs lugnande, vilket nog harmonierar med åtskilliga Obamasympatisörers känslor, särskilt i kontrast till hur de ser på Mitt Romney. Dennes åsiktsfränder kan å andra sidan med samma rätt associera demokraternas blått till nedstämdhet och depression, ty färgen rymmer även denna känsla.

Men det svänger samtidigt väldigt skönt om blått. Bluesen och jazzen bärs av de underbara och bitterljuva blå tonerna. Kanske bäst fångade av Miles Davis på hans epokgörande 50-talsalbum som inte för inte heter Kind of Blue.

Jag läste nyligen i New York Times att blått faktiskt är den populäraste färgen av alla. Enligt vetenskapliga undersökningar har ungefär hälften av jordens befolkning blått som favorit. På andra och tredje plats kommer, långt efter, lila och grönt. Blått har tydligen både en tilltalande renhet och komplexitet i sig som människor, oavsett kultursfär, finner oemotståndlig.

Men min egen favoritfärg är svart. Jag tycker den är elegant, cool, en smula farlig och punkig. Svart är som att leva lite utanför lagen. Och då måste man vara ärlig, som Bob Dylan konstaterar i Absolutley Sweet Marie. Inte sällan är det ju lagens representanter, den statskontrollerande maktägarklassen av blå och röd kulör, som visat prov på de mest stötande bedrägerierna. Om vi får tro Dylan, i alla fall.