Skrivit i Corren 8/10:

Sveriges störste rockstjärna? Det måste vara Yngwie Malmsteen, denne egensinnige gitarrfantom som spelar snabbare än blixten. Nu ligger en rykande färsk biografi om honom på bokhandelsdiskarna, skriven av journalisten Anders Tengner.

Det är fascinerande läsning. Malmsteen var Stockholmskillen som från sju års ålder övade på sin gura dag och natt med målet att erövra världen. Och det gjorde han ju. Men det var först efter att han emigrerade till USA som karriären tog fart. I jantelagens Sverige där han växte upp på 70-talet brydde sig få.

Mot bakgrund av Malmsteens tjurskalliga individualism kan det tyckas överraskande att han ändå diggade Socialdemokraterna. I boken berättar hans dåvarande flickvän: ”Yngwie avskydde Ulf Adelsohn och allt vad Moderaterna stod för. Däremot talade han alltid gott om Olof Palme”. Malmsteen gick till och med i demonstrationstågen på första maj, röstade även på Palme i dennes segerval 1982.

I sin nuvarande amerikanska exil verkar dock inte gitarrguden längre ha mycket till övers för vårt gamla folkhem. Om Sverige säger han: ”Alla är likadana. Ingen får vara överlägsen, ingen får stå under någon. Man får ingen uppmuntran att göra något. Man blir tillsagd att hålla käft och veta hut. Alla ska ha lika mycket. Om man har mer än någon annan ska man dela med sig”.

Jag antar att Stefan Löfven knappast kan räkna med någon draghjälp från Yngwie Malmsteen i nästa val.