Skrivit i Corren 26/9:

Anfäkta och anamma! Rör inte vår Tintin! Under gårdagsmorgonen gick proteststormens vågor höga i de sociala medierna. Den folkkära seriehjälten fick inte längre finnas bland ungdomsbibliotekets hyllor på Kulturhuset i Stockholm.

Dess konstnärlige ledare Behrang Miri motiverade utresningen med att Tintin är ”afrofobisk” och ”speglar en nidbild med kolonialt perspektiv”. Intressant med en konstnärligt ansvarig i offentlig tjänst som vill censurera och förbjuda konst. Sånt brukar annars känneteckna diktaturer, exempelvis dem som Tintin själv bekämpade under sina äventyr i Stalins Sovjet eller i 30-talets Kina, härtaget av den japanska krigsmakten och europeiska kolonisatörer.

Jag antar att Kulturhusets inkvisitor läst Tintin dåligt och främst baserat sin uppfattning på den kontroversiella berättelsen Tintin i Kongo från 1931. Att verket är nedlusat med den då i västvärlden allmänt föraktfulla synen på Afrika råder inget tvivel om. Senare medgav upphovsmannen Hergé (Georges Remi) att han skämdes för detta tidiga album och tonade ned de värsta inslagen i kommande utgåvor.

Till saken hör dock att Tintin i Kongo blev hejdlöst populär i just Kongo och flera andra afrikanska länder under avkoloniseringsepoken. Läsarna tyckte att albumet på ett omåttligt komiskt sätt speglade vilka fördomsfulla puckon deras forna europeiska herrar var. Vilket i sig belyser de förment rättrogna censurivrarnas problem, vem är det som ska känna sig kränkt egentligen?

Som all god konst kan Tintin betraktas ur många perspektiv, inte minst är albumen utmärkt underhållning både för barn och vuxna. Dumstruten på Behrang Miris huvud blev snabbt uppenbar. Efter några timmar backade Kulturhuset för kritikerstormen. Tintin fick återvända. Den mest berömda av alla journalister tystar man inte ostraffat. Ett sundhetstecken på det fria ordets ställning, onekligen.