Skrivit i Corren 24/9:

Jag var ju på bio och såg dokumentären om Olof Palme. Politiskt är jag väl inte Palme direkt närstående, ärligt talat. Däremot känner jag en djup och innerlig själsgemenskap med honom som tennisspelare.

Tyvärr gled filmen hastigt över denna aspekt av Palmes person. Tennisen var mycket mer betydelsefull för honom än vad som brukar antas. Ända till sin sista dag i livet stod den hängivne Palme på tennisbanan. Motståndaren på andra sidan nät var vanligen kompisen Harry Schein.

Denne skriver i sina memoarer att Palme exploderade som John McEnroe när bollarna dundrade fel: ”Vid sådana tillfällen tänker jag att jag inte skulle vilja ha honom som motståndare, annat än i tennis. När han i kallt ursinne tvingar sig att spela bättre tycker jag att han är en utmärkt ledare för det socialdemokratiska partiet.”

Tennisen var helt enkelt Palmes sätt att hålla sig laddad i rollen som politiker. Så är det även för mig som journalist. Kan jag inte regelbundet leka McEnroe med boll och racket får jag ingen energi att hålla mig på topp i jobbet.

Ser ni mitt namn under en illa skriven artikel vet ni varför. Jag har missat veckans tennistid.