I helgen var jag på Särö och försökte, som synes, göra en insats på golfbanan. Jag förstår att man kan bli biten av denna sport, flera av mina vänner är helt oförbätterliga golfare. De spelar i ur och skur, en del vägrar ens att låta sig hindras av snö och is på vintern.

Frågan är dock om några slår medlemmarna av ärevördiga Richmonds golfklubb i hängivenhet. Richmond ligger tio mil utanför centrala London och när tyskarna inledde sin bomboffensiv under blitzen 1940 införde klubben kompletterande krigstidsregler för att hantera situationen:

”Under tävling är det tillåtet för spelarna att söka skydd vid artillerield eller bombfällning utan att behöva plikta för uppehåll. Lägen för kända bomber med fördröjd utlösning är utmärkta med röda flaggor på rimligt, men ej garanterat säkert, avstånd…

En boll som rubbas genom fientligt anfall får utan plikt flyttas till ursprunglig plats; om den gått förlorad eller förstörts får den ersättas av en annan boll, dock ej läggas närmare hålet. Spelare, vars slag påverkas av att en bomb exploderar samtidigt, får slå en ny boll från samma plats. Plikt: ett slag.”

Bomber eller inte, personligen håller jag mig nog hellre kvar på de här banorna: