Krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Nyligen läste jag en debattartikel i DN av Veronica Palm, bostadspolitisk talesperson för S. Hon konstaterade att nära 9 av 10 kommuner har otillräckligt med hyresrätter. Läget är alarmerande, slog Palm fast. Det är en riktig iakttagelse. Men knappast ny.

Sverige har länge brottats med omfattande problem på hyresmarknaden, särskilt i expansiva tätorter. Palm vill lösa krisen med förslag som statliga kreditgarantier för nyproduktion och regionala bostadspolitiska kommissioner. Sådana åtgärder lär inte mer än kortsiktigt lindra symptomen, om de ens ger någon större märkbar effekt.

Bättre vore om S tog tag i roten till det onda: hyresregleringen som infördes 1942. Tanken var att motverka inflationen genom att hindra fastighetsägarna från andra hyreshöjningar än de av staten framräknade och godkända.

Regleringen kom senare främst att försvaras utifrån sociala skäl och modifierades på 70-talet under beteckningen bruksvärdessystemet. Men i huvudsak är det ännu 1942 års inskränkning i avtalsfriheten på bostadsmarknaden som gäller. Redan tidigt stod det dock klart att hyresregleringen var ett allvarligt missgrepp, vilket inte minst ekonomen Assar Lindbeck påtalat.

Hyresrätternas lönsamhet sjönk drastiskt, vilket jagade bort det privata investeringskapitalet från nyproduktion av sådana bostäder. Samtidigt minskade omsättningen av äldre hyreslägenheter. Den ökande efterfrågan skapade en osund svarthandel med hyreskontrakt och bostadsbristen blev ett allt akutare problem, i synnerhet bland ungdomar och låginkomsttagare.

I mitten av 60-talet fick Tage Erlanders regering nog av eländet. Bland andra Olof Palme var starkt pådrivande för att hyresregleringen måste avskaffas. 1967 lade finansminister Gunnar Sträng fram en proposition om återinförande av marknadshyror. Men efter kritik från FP-ledaren Bertil Ohlin blev Sträng heligt förbannad och drog tillbaka förslaget. Ohlin tyckte nämligen inte annorlunda i sak, utan ville bara ge S ett populistiskt tjuvnyp.

Sedan dess har ingen regering vågat göra om Erlanders kloka försök att låta hyresmarknaden fungera som en marknad utan destruktiva hinder för prissättningen. Istället fick vi det statliga miljonprogrammets deprimerande betongmiljöer som löste just ingenting. Frågan är hur länge till denna nu 70-åriga hyresregleringskatastrof ska tillåtas sabotera människors rätt till hyggliga bostäder.

Om Olof Palme och Tage Erlander egentligen ville ha marknadshyror, varför vågar inte ens dagens borgerliga regering föreslå det?