Tecknarkonstens coolaste naivist: Jan Lööf. En mytisk figur som man ibland undrar om han verkligen finns. Men det gör han. Promise!

Fotot till höger plåtade jag i november förra året vid en vernissage på Söder i Stockholm. Jan Lööf ställde ut bilder som många bidrog till att forma mitt barndomsuniversum under 70-talet.

Serierna Felix och Ville, bilderböcker som Sagan om det röda äpplet och Morfar är sjörövare… Egenartat skruvade berättelser, tecknade i en detaljrik fascinerande stil som gjorde underverk för fantasin.

När jag själv blev lite äldre brukade jag fundera på vem Jan Lööf egentligen var. Likt alter egot Bertil Enstöring höll han noga distansen till offentligheten, värnade sin integritet, bodde någonstans i mycket avlägsna trakter. Informationen var frustrerande knapphändig och svår att få fram (detta var långt innan man kunde googla hela tillvaron). Och så fick jag till slut möta honom. Det var en stor dag för mig, alltså. Men vad säger man i ett sånt läge? Tack för allt?

Jag nöjde mig med konstaterandet att Jan Lööf faktiskt existerade i levande livet, bad att få ta ett foto som bevis. Och för säkerhets skull tog jag honom i hand också. Han garvade. Verkade väldigt trevlig. Jag kollade på utställningen, gick därifrån. Det räckte. Mer än väl.

Otroligt nog dyker han snart upp igen. Som sommarpratare i P1. En smärre sensation. Datumet är den 19 juli, boka almanackan, stäng av telefonen, lås ytterdörren och bänka er vid radion. Jan Lööf talar! Enligt uppgifter som DN publicerade i fredags utlovar han ett skojigt program:

”När man pratar om eländet i världen och sedan lyssnar på det efteråt så känner man sig som en pretentiös besserwisser. Det är inget kul. Så jag ska försöka skämta till det. Jag ska bland annat intervjua Skrot-Nisse.”

Vad finns mer att önska? Även om resten av sommaren skulle regna bort kommer i alla fall jag att vara lycklig.