Sol, sommarvärme och grustider. Hej, hej grustider. Jag tar Nättrabybussen till Karlskrona Tennisklubb med nysträngad racket, köper två rör färska Headbollar och tränar ett par timmar. Det är kvällspasset mellan kl 18 och 20. Gamle MUF-kompisen Ulf står för sparringen på andra sidan nät. Inledningen går trögt. Massor av idiotiska missar och uttryck som ”fan”, ”jävlar”, ”helvete” regnar omkring.

Vi har svårt att vänja oss vid bollarna. Hårdare tryck i dem än med Wilson Davis Cup som vi använt tidigare. Som små, ostyriga gula kryssningsmissiler flyger våra Head ATP kors och tvärs runt banan. Dessutom är det underlaget då. Efter månader av snabba inomhusbanor gäller det att acklimatisera sig på det tyngre röda gruset igen.

Men sen börjar det lossna. Kontrollen blir sakta bättre. Några fina, dundrande servar ger hopp om framtiden, forehanden blixtrar till och dödar, backhanden känns som ett allt pålitligare vapen. Faktiskt är jag säkrare på backhand än forehand idag. Hur nu det gått till. Forehanden ska ju vara det mest naturliga slaget.

Fast i grunden och botten är man en klåpare. Det hjälper inte att älska tennis aldrig så mycket. Att hyfsat bemästra det här märkliga spelet kräver en livstid. Minst. Efter träningen tänker jag på vad Sune Sylvén, Svenska Dagbladets tidigare sportchef, skrev en gång:

”Tennis är en oerhört komplicerad sport – utan tvekan den mest fascinerande av individuella sporter. Det räcker inte med bollsinne och bra ben, spelaren måste ha ett särskilt sinne som får själva tennisen att fungera. Han måste kunna plocka ihop delarna till en fungerande enhet. Ytligt sett verkar spelet enkelt, i själva verket är tennisen nästan obegriplig.”

Det där särskilda sinnet har jag nog inte. Vilket spelar mindre roll egentligen. För roligare med något så skenbart simpelt som boll och racket mellan vita linjer är svårt att ha. Det blir en drog, en livsstil, man har obegripligt skoj helt enkelt. Och det räcker väl?