Det har funnits oräkneliga tuffa revolvermän i biosalongernas Vilda västern. Men har någon överträffat Franks kallblodigt aristokratiska skjutjärnspsykopat? Under hans svarta hatt glittrar blandningen av förtjusning och sadism i den stålblåa blicken, vilken metodiskt och briljant lyfts fram av filmens många närbilder. Som publik naglas man ohjälpligt fast i en tryckande känsla av nervdallrande ångest. Det är nästan som ens egen sista stund vore kommen.

Once Upon a Time in The West (1968) är Sergio Leones bästa västernrulle och mer än så. Det är en av de främsta filmerna som gjorts i genren, ett epos på tre timmar som excellerar i fascinerande och överdådigt visuellt kameraarbete, kombinerat med en mycket smakfullt använd ljud- och ljussättning. Berättartempot är långsamt, poetiskt och sugande. Leones infallsvinkel är historien om järnvägsbolagens ofta skrupelfria erövring av Amerika. Bolagets ledje råskinn till mördare är förstås Frank, som möter sin antagonist Harmonica i Charles Bronsons gestalt.

Henry Fonda i skurkrollen var definitivt ett lyckokast. Han hade dittills under skådespelarkarriären enträget format sin image på vita duken som USA:s ”Mr Clean”. Karaktärerna han spelade var alltid hederliga, ärliga och rakryggade helylletyper. Ursprungligen tackade han också nej när Leone otippat ville ha honom att göra Frank. Men ändrade sig efter att Leone lagt fram saken med orden: ”Picture this: the camera shows a gunman from the waist down pulling his gun and shooting a running child. The camera pans up to the gunman’s face and… it’s Henry Fonda.”

Synd bara att detta blev enda gången vi fick se Fonda som ond. Han skulle väldigt gärna fått skrämma oss fler gånger.