Riddarfjärden ligger i mörker, stadens ljus flämtar i regnet mot tågets fönsterrutor. Så var man här igen. Jag tar min svarta väska. Den är stor, tung och rullar på små hjul. Kliver av, det är nästan midnatt, vi resenärer skingras över Centralens ödsliga golvytor.

Jag drar min last genom T-banespärren, hinner precis med röda linjen mot förorterna. Tystnaden bryts abrupt vid Mariaplan. Två högljudda, stirriga killar i tjugoårsåldern slår sig ner på sätet brevid mig. Den ena rotar lika fumligt som ivrigt i sin jackficka. Håller fram en liten plastpåse med vitt pulver framför kompisen. Rycker sedan ned en reklamskylt i papp som hänger i vagnen, river av en bit, viker ihop den och häller pulvret i skåran. ”Så här gör vi i Stockholm, vet du!”, gormar han flinande. Och snortar helt ogenerat i sig kokainet genom näsborrarna.

Killarna försvinner vid Liljeholmen. Jag kastar en blick på den trasiga pappskylten. Som gör reklam för en ny biofilm. Med titeln Shame. Bara någon minut återstår av årets första dag. En intensiv, kvävande längtan efter ön och havet trycker i bröstet.