Jag råkade läsa ett inlägg på Facebook av en välmenande och socialt engagerad person på vänsterkanten. Denne hävdade att den blå regeringen skurit ned på psykiatri- och kriminalvården för att kunna sänka skatterna. Därför fanns inte pengar till att driva en verksamhet värd namnet.

Själv delar jag uppfattningen att psykiatrin, kriminalvården och stora delar av den sociala sektorns insatser för våra mest utsatta medmänniskor i samhället lämnar mycket övrigt att önska. Skandalöst mycket, till och med.

Bara för att nämna ett litet exempel från den bistra verkligheten. I Linköping såg jag förra sommaren hur missbrukare och psykiskt sjuka hänvisades till taskiga baracker på en campingplats strax utanför stan. Detta i brist på kvalificerat, anpassat boende. Ändå är inte Linköping direkt någon fattig kommun.

Sverige är heller inget fattigt land. Och att regeringens omtalade skattesänkningar i sig skulle lett till utslagning, misär och allmän återgång till 18oo-talet är bara enfaldig demagogi. Förvisso har skatternas andel av BNP minskat sedan den borgerliga alliansen vann valet 2006. Då var skattetrycket 48,3 procent. Fyra år senare var siffran 45,8 procent. Knappast någon dramatisk skillnad av högerbrutal Djingis Khan-karaktär.

Man kan också räkna annorlunda. Under Fredrik Reinfeldt som statsminister betalade svenska folket totalt 1517 miljarder kronor i skatt år 2o1o. Det motsvarar i reda pengar en ökning av intäkterna med 162 miljarder kronor jämfört med 2005, då Göran Persson fortfarande styrde och ställde i riket. Faktiskt. (Källa SCB)

Således är inte offentliga resurser problemet. Utan hur dessa resurser används. Man hade kunnat ha råd till anständigt boende med utbildad personal åt stackarna i Linköping. Man hade kunnat ha råd att nationellt satsa på välbehövliga och socialvetenskapligt förankrade åtgärdsprogram för missbrukare, psykiskt sjuka, kriminella, et cetera.

Ändå sker det inte. Och det skedde heller inte när vi hade en regering av röd kulör. Faktum är politikerna generellt sett visat ett ljumt, för att inte säga kallsinnigt, intresse för dessa grupper i åratal. Att lova och genomföra riktiga sociala insatser för  narkomaner på gatorna, eller brottslingar i fängelser, ger ju inga röster. Populärare är däremot att hojta om hårdare straff och fler batonger. Trots att det bevisligen hjälper föga. Ja, det hjälper snarare noll.

Men vilkas fel är allt detta, egentligen? Är det politikernas? Eller är det vi i väljarkåren som bär det yttersta ansvaret? En sak är säker. Det handlar inte om att det numera skulle vara ebb i den offentliga skattekistan. Tvärtom.