Landstinget i Blekinge dras med stora ekonomiska underskott, en ökänt dysfunktionell ledningskultur och personal som mår illa. Rapporterna om det usla läget har blivit en demoraliserande utdragen följetong. Ibland undrar jag om inte det bästa vore statlig tvångsförvaltning för att reda ut härvan (vet inte om det är lagligt möjligt, men vad göra om inte länets politiker är vuxna sina uppdrag?).

Den styrande rödgöna majoriteten med Socialdemokraterna i spetsen tänker nu i alla fall höja skatten. Det motiveras bland annat med att skatten inte höjts på trettio år och att inkomstförstärkningar är nödvändiga i den finansiella ruin som landstinget förfallit till.

Okej. Men finns det samtidigt någon ordentlig analys gjord på vad som kunde sparas om Blekingesjukhusets enhet i Karlshamn lades ner? Två lasarett – varav det största ligger i Karlskrona – i pyttelän som Blekinge är orationellt, oförsvarligt kostnadsdrivande och på ren svenska: dumt.

Bakom skål och vägg tycker egentligen också många politiker detta (tro mig, jag har en gång jobbat som landstingspolitisk sekreterare i Blekinge). Men man vågar inte ta debatten. Få saker är ju så känsliga som att tala högt om nedläggning av sjukhus. Privat må det önskas att Karlshamns lasarett borde skyfflas bort i havet. Men utåt bedyras det ständigt att inga planer någonsin funnits på något liknande.

Som situationen utvecklats, borde det väl dock numera finnas ett tillräckligt starkt krismedvetande som gör det politiskt omöjliga möjligt. Förhandla fram en blocköverskridande överenskommelse och klipp till! Ibland är det inte fel att helt enkelt göra det som är rätt.