En gång, för mycket länge sedan, strövade människan sorglöst omkring på den afrikanska savannen med vinden i håret, solen smekte hennes kind. Girafferna åt blad från träden, lejonen latade sig i hettan, en antilop sprang förbi sådär på skoj och det mesta var ganska soft.

Vi fixade lite föda runt lunch, samlades spontant kring elden när skymningen föll, drog skepparhistorier för varandra innan kojdags. Skratten ekade godmodigt i natten medan syrsorna sjöng.

Plötsligt var det nått ljushuvud som kläckte ur sig: ”Du grabbar! Skulle vi inte tänka oss ha ett sammanträde och organisera upp det här? Kolla, jag har redan skrivit en dagordning och en kallelse. Samling utanför min hydda imorron klockan fem. Häng med!”

Någon borde strypt den jäveln.