Ser en relativt nyinspelad dokumentär om Karen Blixen på DVD. Reades för tio kronor på en internetsajt. Dagskursen för en av litteraturens mera fascinerande gestalter tycks sett bättre höjder. Kanske har den bitterljuva romantiken kring hennes äventyr flagnat, världen är ändå annorlunda nu. Exotismen har nog haft sin tid i vår moderna globala by.

Men själv dras jag oemotståndligt in i gamla sekelskiftesdrömmar kring att också äga en afrikansk farm, rida sporrsträck över savannen, posera med gevär och nedlagt lejon på svartvita fotografier, vandra i tropikhjälm genom kartornas osäkra områden.

Karen Blixen hävdade att tillvarons väsentliga glädjeämnen kunde sammanfattas till tre. Den första är känslan av att ha kraft i överflöd. Den andra är när smärtan upphör. Den tredje är vetskapen om att man fullföljer sitt öde.

Kraft och energi har jag, av smärta lider jag inte nämnvärt egentligen (en befriandets lyx som den stilla resignationen nådefullt bjuder). Men för att fullfölja sitt öde måste man finna dess utlagda spår. Själv upplever jag mig stå på en växelbangård, där tågen dundrar förbi än i ena riktningen, än i den andra.

Det är lite som när Alice, hon i Underlandet, träffar Cheshirekatten och frågar vilken väg hon ska välja.

– Det beror förstås på vart du önskar gå, replikerar katten.
– Det spelar inte så stor roll, säger Alice.
– Då kvittar det vilken väg du tar, förklarar katten.

Och det är väl ett råd gott som vilket som helst. Låt ödets tärning rulla och strosandet i tropikhjälm vara huvudsaken. Alltid hittar man något intressant längs djungelns stigar att skriva hem om.