Män bär inte hatt längre. Det är synd, har jag upptäckt. August Strindberg brukade ta en promenad  varje morgon för att samla inspiration. Han var noga med att alltid ha hatten på huvudet. Annars riskerade de inspirerade tankarna att flyga sin kos, trodde han.

Själv gick jag en runda kring ön som är mitt hem i morse. Hösten är andlöst vacker, men ack så vemodig. Havet var blankt och stilla, badplatsen melankoliskt tom, över minigolfbanan låg drivor av gulnade löv. Ja, denna sommar kom och försvann lika snabbt och lätt som förra årets. Kvar dröjer en bister insikt om att de korta, varma månadernas förhoppningar aldrig riktigt infriades. Så mycket tennis blev det inte heller. Drömmen om sommaren är den ständigt undflyende. Vi får förpacka vår längtan till nästa säsong.

Om detta och lite annat trivialt funderade jag på att skriva. Fast tillbaka vid datorn hade stämningen skingrats, orden kändes platta, livlösa, omöjliga att foga samman. Strindberg hade väl rätt. Man borde ha hatt. En hög hatt, som kan fånga alla de där virvlande ideérna och hålla spärr mot inspirationens flyktighet.

Apropå vår store nationalförfattare sa förresten hans konservative antagonist Fredrik Böök en gång:

”Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats av annat än blint hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de grövsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting?”

Eftervärlden har tydligen mycket att tacka Strindbergs hatt för.