Unni Drougge är besviken. Mycket besviken. Och ledsen. Känner sig förorättad.

På sin blogg, under rubriken ”En författares död” begråter hon det faktum att det inte blivit någon dundrande skandaldebatt om hennes nya bok Bluffen.

Uppenbarligen hade hon hoppats på ett rejält sjöslag i medierna, likt en repris av reaktionerna på Maja Lundgrens uppgörelse med kulturetablissemanget i romanen Myggor och tigrar (2007).

Men Drougges förväntningar grusades. Att karaktärsmörda verkliga personer som Jan Guillou och Leif G W Persson gav inte någon utdelning. Drougges egen förklaring? Konspiration givetvis.

Hon har som en obekväm, sanningssägande kvinna i kamp mot mediasvängens utbredda vänskapskorruption och allmänna ruttenhet tryckts ned och osynliggjorts. Bluffen är ”tystad och och kraftigt motarbetad av våra största maktcentra”.

Jaha.

Själv tror jag snarare att sanningen är en annan. Det kanske helt enkelt beror på att boken är bedövande usel.

(Läs min recension här.)