Skolrådet Mats Hultin Craelius (1922-2008) var från mitten av 60- till början av 80-talet verksam som konsult och ledande expert på utbildningsfrågor vid Världsbanken i Washington, DC. Hans stora uppgift var att hjälpa u-länder i Latinamerika, Afrika och Sydostasien att bygga upp ett fungerande skolväsende.

Några år efter pensionen blev Mats Hultin Craelius tillfrågad av riksdagens revisioner att berätta om sina erfarenheter från Världsbanken. Revisionen var särskilt nyfikna på det omfattande utvärderingssystem som Världsbanken utvecklat för att mäta kvalitet och effektivitet i olika länders utbildningsprogram.

Något liknande fanns inte i Sverige vid denna tidpunkt. Förbluffande nog verkade varken utbildningsdepartementet, eller andra instanser som ansvarade för den svenska skolan, ens måttligt intresserade av utvärderingar överhuvudtaget!

Vilka faktorer var då viktiga för att nå bästa möjliga resultat i utbildningen? Mats Hultin Craelius redovisade sina slutsatser från två decenniers internationellt arbete med frågan.

Om skolklasserna var större eller mindre spelade ingen roll. Ej heller hade skolans lokaler någon betydelse. Det avgörande var kvaliteten på lärarkåren. Länder som satsade på sina lärare, gett dem god utbildning och hög prestige, hade lyckats bra. Länder som inte gjorde det, hade lyckats betydligt sämre.

Riksdagens revisorer skrev en rapport om saken. Men något praktiskt politiskt genomslag fick den väl inte. Tyvärr. (Förre riksdagsledamoten Hans Lindblad har ett målande kapitel om denna episod i sin synnerligen läsvärda bok Jag var för snäll, 1994).

Proletäriseringen av det svenska lärarkollektivet är utan tvekan ett allvarligt hot mot Sveriges möjligheter att hävda sig som kunskapsnation. Först på senare år har denna insikt spridit sig, inte minst tack vare Folkpartiets envisa opinionsarbete. Det ska detta parti ha en eloge för, oavsett vad man kan tycka om FP:s skolpolitik i övrigt.

Det ligger i allas intresse att vi får så skickliga, kompetenta och välutbildade lärare som det bara går. FP har sedan gammalt drivit frågan om införande av  lärarlegitimation, som nu blivit ett lagförslag från regeringen. Eftersom S har välkomnat propositionen är riksdagens klubbslag mest en formalitet.

Jag är dock tveksam till lärarlegitimationen, som uppenbart är ett oblygt försök att kapitalisera på det ansedda läkaryrket och dess system med legitimationer. En form av statusöverföring, alltså. Men funkar det?

Metoden är väl inte direkt övertygande och trovärdigheten knappast hundraprocentig. Med all respekt för lärarna, så är ändå läkarnas verksamhet väsensskild. Det är naturligt och nödvändigt att samhället kräver legitimation av en yrkeskategori som bokstavligen kan göra skillnad mellan andra människors liv och död. Så är faktiskt inte fallet med lärarkåren, varför legitimation även för denna grupp känns som en tämligen påklistrad åtgärd.

Vill vi verkligen höja lärarnas prestige och öka rekryteringen av begåvningar, är det ofrånkomligt att det behövs mer än symboler. Nämligen pengar.

Det är ingen hemlighet att svenska lärare sedan 70-talet haft en vissen löneutveckling, vilket mer än något annat bidragit till att urholka yrkets status. Symptomatiskt är att lärarkåren samtidigt tenderat att domineras av kvinnor, medan männen föredragit karriärer inom andra områden.

2008 gjorde OECD en jämförelse av lärarlönerna i Europa, viktade mot levnadskostnadsindex. Av 32 undersökta länder hamnade Sverige på plats 24, samma nivå som Slovenvien. I Tyskland, som traditionellt värdesatt bildning och kultur, hade lärarna löner som i genomsnitt var dryga 60 procent högre än hos oss! Även i Finland och Danmark var löneläget avsevärt bättre.

Från politiskt håll talas det gärna vackert om att Sverige ska ha en skola i världsklass. Men då finns det skäl att erinra om vad John F Kennedy en gång sa:

”Vi kan inte fortsätta att betala våra lärarkrafter i colleges och skolor mindre för att de förbättrar våra barns kunskaper, än vad vi betalar rörmokare och montörer för att de förbättrar våra hem”.