Min senaste krönika i Sydöstran (11/8):

En avkopplande kulturhelg i Stockholm hade jag tänkt mig. Efter några tröttsamma timmars tågresa checkar jag in på Clarion, Södermalm. Och vad är det första min blick möter? Maud Olofsson, spralligt leende.

Hon liksom studsar fram genom lobbyn, äppelkäckt och högljutt förkunnande att hon nu ska cykla (!) en sväng på stan. Stället visar sig vimla av valfebriga centerpartister. De har visst något slags konvent på hotellet. Så mycket för lugn och ro. Jag flyr in i hissen tillsammans med två andra lätt omtumlade och intet ont anande gäster. Vi tittar på varandra i medlidande samförstånd.

När jag efteråt läser nyheterna om vad Centern haft för sig våningarna under mig, kan konstateras att intresseorganisationen Sveriges hotell- och restaurangföretagare är att hjärtligt gratulera. Deras kampanj om halverad restaurangmoms har Maud Olofsson köpt rakt av och gjort till sitt. Dessutom vill hon utöka RUT-avdraget för hushållsnära tjänster och ge speciella skatteförmåner till pensionärer över 75 år.

Suck. Meningen är förstås att stimulera framväxten av fler jobb. Men detta klåfingriga dribblande med olika skattesatser, kombinerat med den tilltagande avdragsdjungeln, gör skattesystemet snårigt och svårbemästrat. Dagens situation börjar likna 80-talets. Ständiga ingrepp hade gjort systemet till ett oformligt, omöjligt lapptäcke.

Ingvar Carlssons S-regering tog tjuren vid hornen. Med det då fortfarande socialliberala Folkpartiet gjorde man upp om den stora skattereformen 1990-91. Dess bärande idé var att skattesatserna skulle vara relativt låga, reglerna likformiga och skattebaserna breda. Klokt tänkt.

Dessutom en seger för rationaliteten i svensk politik, där den blocköverskridande överenskommelsen tycktes garantera en långsiktigt hållbar lösning.

Så blev det naturligtvis inte. Från höger till vänster har partierna lyckats göra en härva av alltihop igen. Ingen vet om de regler och principer som gäller idag, även gäller imorgon. Företag och enskilda får problematiskt att planera för framtiden, vilket hämmar dynamiken i samhällsekonomin.

Ja, Maud Olofsson är verkligen ute och cyklar. Ty vad som istället skulle behövas är en ny genomgripande skattereform som gör systemet rättvist, förutsägbart och lättbegripligt. Men det kanske är för mycket begärt att ett parti ska föreslå något sådant i en valrörelse?