Ledarkommentar av mig i Östgöta Correspondenten (29/7) apropå att cykelstölderna ökat i Linköping:

För några år sen blev jag bestulen på en fin överrock i Stockholm. Det var på en stimmig bar vid Humlegården, jag hade hängt den under disken. Plötsligt: borta!

”Trist med tjuvar, men ingen idé att hetsa upp sig. Ta en öl till och köp en ny rock imorron”, sa vännerna.  Jag ringde ändå polisen. Mest för att bearbeta den djupa känsla av kränkning som stölden innebar. Givetvis trodde jag aldrig att polisen skulle bry sig om denna bagatell.

Döm om min förvåning när ordningsmakten senare meddelade att stölden klarats upp. Rocken kunde hämtas på polishuset vid Kungsholmen. Mitt förtroende för rättsväsendet steg med, tja, minst 2000 procent. Jag har aldrig älskat Sverige så mycket som i detta ögonblick.

Rockstöld kan låta som ett nonsensbrott, liksom cykelstölder. Alla drabbade vet att saken är annorlunda. Faran med att nonchalera vardagsbrott är att den samhälliga tilliten minskar, att misstron mot polis och myndigheter sakta jäser. Den utvecklingen bör tas på allvar.