Efter regnet fick jag en tvingande impuls, rodde över sundet och läste Werner Aspenström på en klippa i fjärden. 

Inför poesin bleknar allt, livet får relief, bråddjup, dimensioner. Bokstäver som gnistrar, förhöjer.

Berusar.

Jag tror – helt uppriktigt – att utan lyriken, konsten, stjärnstoftens trolltecken, förfar våra själar sin substans och dunstar likt daggen om morgonen bort.

Lär era barn detta (och med viss bestämdhet):

Att vistas i sagornas kungarike är en absolut nödvändighet. 

Lämna det aldrig.