För några år sedan skrev jag en ledare i Borås Tidning, där jag utnämnde Sverige till ”järnvägarnas u-land”. SJ-bossen Ulf Adelsohn faxade en sur kommentar. Kontentan var ungefär i stilen: ”det är ju lätt för journalister att sitta bakom skrivbordet och gnälla”. 

Faktum är dock att Sverige tuffar på gamla efterblivna spår om man jämför med utvecklingen i stora delar av övriga Europa. Och det gäller rent bokstavligen. Vårt järnvägsnät är ännu i denna dag baserat på 1800-talets stambanor. Medan moderna höghastighetståg susar över kontinenten, får vi själva skaka fram på antikverad räls med lok och vagnar där standarden lämnar åtskilligt övrigt att önska. 

Imorse satt jag på ett sedvanligt eländeståg från Emmaboda och bläddrade i SJ-tidningen Kupé. Där fanns en artikel som stoltserade med att SJ fortfarande hade vagnar från 1942 i regelmässig drift. Ni läste rätt: 1942!

Då var Per Albin Hansson statsminister, bilarna drevs med gengas, slaget vid Stalingrad rasade och på de svenska trattgrammofonerna snurrade stenkakor med Ulla Billquists brottarhit Min soldat. Att åka tåg i Sverige är onekligen en tidsresa. 

Inte undra på att det ofta är fullkomligt hopplöst att finna kontakter till datorn. Alltså kunde jag inte ens sitta på SJ:s tåg och gnälla. Detta skriver jag istället på ett soligt kafé i Jönköping. Och laddar batteriet för hemfärden. Det lär behövas…