”Nu omfamnar vi entreprenörskapet. Vi för helhjärtat en politik för fler och växande företag.”
Vem sa detta? Om inte riksdagsledamoten Luciano Astudillo (S). Under sitt förstamajtal i Växjö utropade han till de församlade skarorna att Socialdemokraterna är ”det nya småförtagarpartiet”.
Sålunda bekräftade han den rådande trenden inom svensk politik. Från vänster till höger stjäl man ogenerat varandras kläder. Moderaterna jobbar hårt på att locka arbetets söner och döttrar in i högerburen. Socialdemokraterna kontrar med att vilja bli företagarnas bästa vän. Särskilt det lilla trängda Centerpartiet, som försökt nischa sig som entreprenörernas spjutspets i regeringen, får väl se upp när Luciano Astudillo går på offensiven:
”En rödgrön näringsminister kommer efter den 19 september att arbeta som en bäver för att förenkla vardagen för småföretagen, för att stärka svensk konkurrenskraft och för att bistå våra företag att komma ut på större marknader.”
Notera: bäver. Astudillo draperar sig till och med i Maud Olofssons egenartade språkdräkt.
Nå, det är lätt att ironisera över detta. Man kan förvisso med fog ifrågasätta Socialdemokraternas trovärdighet på företagarområdet. Men har den borgerliga Alliansen varit så mycket bättre?
När finansminister Anders Borg nyligen presenterade regeringens sista budget innan valet, haglade besvikna kommentar över honom från företagarnas intresseorganisationer. Kommentaren från Per Lidström, ordförande i Företagarförbundet, sammanfattade kritiken:
”För fyra år sedan vid den här tiden ville Alliansen satsa 15 miljarder på småföretag och företagande. Var är de ambitionerna nu?” (Privata Affärer 15/4, läs mer här).
Näringsminister Maud Olofsson fick också sina fiskar varma under sitt framträdande på Företagarförbundets stämma förra veckan.
Mats Eriksson, företagare i cateringbranschen, gav uttryck för det bistra stämningsläget:
”Jag röstade på Alliansen och jag röstade på dig, en charmerande kvinna som hade entusiasm. Jag trodde att jag skulle bli sedd och att det skulle bli lättare att driva mitt företag.
Med all respekt Maud, jag känner mig lite blåst på konfekten” (SR 24/4).
Maud Olofsson försvarade sig med att hon riskerade att bli utbytt efter hösten val och skramlade med det värsta vänsterspöket som finns tillgängligt:
”Ni kan få Lars Ohly som näringsminister. Ni skrattar men det är sant.”
Förutom att demagogin framstår som fåraktig och desperat (att Ohly erbjuds – eller ens vill ha – en sådan statsrådspost är lika sannolikt som snöbollskrig i helvetet), kan det knappast kallas imponerade att skyla över egna tillkortakommanden med att alternativet skulle vara ännu sämre än det nuvarande.
Egentligen illustrerar alltihop ett förhållande av närmast tragikomiska dimensioner. Oavsett regeringarnas kulör, är oftast det ingen hejd på den högtidliga retoriken om företagsvärldens betydelse. Minns ni Mona Sahlins 90-talsklassiker om att svenska företagare var vår tids ”hjältar”?
Under hennes och Björn Rosengrens gemensamma chefande för Göran Perssons näringsdepartement, snackades det så mycket om företagen att de bägge fick epitetet ”pratministrar”. Men några substansiella resultat av ordverkstan fick vi titta i månen efter, även då.
Politiker och entreprenörer är som öst och väst, väsensskilda kulturer och aldrig mötas de två.
Ibland undrar jag om inte Joseph Schumpeter hade rätt: den politiska elitens oförmåga att förstå samhällets entreprenörer, och den ”skapande förstörelsens” omvandlingsprocesser som driver modern ekonomi, är i långa loppet det största hotet mot kapitalismen.
Christian Dahlgrens Blogg 
Nog håller de på att stjäla varandras kläder i tron att de blir populärare partier pga detta. Men nog vore det bra om S kunde överge sitt dogmatiska motstånd mot hushållsnära tjänster. På samma sätt förstår jag inte varför Anders Borg så envist kränger sig fast vid just dessa ”hushållsnära tjänster”, precis som om han anser att det är just denna del av tjänstesektorn som ska gynnas och ingen annan. Är han en värderingskonservativ hök som tycker att städning av hus är mer värt än någonting annat, eller bara extremt försiktig (med ”statsfinanserna”) på ett mycket opportunistiskt sätt?
Socialdemokraterna reagerar med gamla klasskampsreflexer mot hushållsnära tjänster, som om dessa skulle öppna för en återgång till förra sekelskiftets ”pigsamhälle”. Ger mest ett patetiskt intryck, faktiskt.
Samtidigt har också jag svårt att begripa Alliansens enorma entusiasm för RUT-avdraget. Jag har inget direkt emot RUT, förvisso – även om det huvudsakligen är höginkomsttagare som utnyttjar det (denna grupp skulle lätt kunna köpa såna tjänster även utan särskild skatterabatt).
Att sedan utöka RUT till att även gälla ihopsättning av IKEA-möbler, hundpromenader and you name it som bland andra Maud Olofsson talat om verkar lite märkligt. Från regeringens sida låter det ju som lågproduktiva städ- och pysseljobb vore Sveriges kungsväg mot framtiden. Det är en minst sagt fattig och horisontlös hållning.
Ja, precis. Det är just det här vurmet för det du kallar ”lågproduktiva städ- och pysseljobb” som jag har svårt att förstå. Det riskerar att skapa en onödig byråkrati med en massa extremt svåra gränsdragningar för vad som är ok att dra av och vad som inte är det.
‘Bäver’ är ett uttryck som Maud lånat från engelskan. Något rikspucko på DN trodde att utrikiska kommentatorer skulle fnissa eftersom uttrycket ‘ivriga bävrar’ skulle låta snuskigt på engelska, men i själva verket är det tvärt om. Maud har helt enkelt direktöversatt de engelska uttrycken ”Eager Beaver” och ”Busy Beaver”. Det är mycket möjligt att Luciano har gjort det samma.