”Försvaret utmärks av en oerhörd tröghet. Dogmer och särintressen har prioriterats, medan man brytt sig mindre om effektiviteten och hänsynen till skattebetalarna.”

Det skriver Folkpartiets smått legendariske försvarsexpert Hans Lindblad i sin bok  Jag var för snäll (1994). Under sina riksdagsår var Lindblad den politiker som mest klarsynt, kunnigt och envist drev frågan om en genomgripande strukturomvandling av Sveriges försvar. Det var en hård kamp.

Främst Moderaterna och Carl Bildt, i allians med höga dignitärer inom arméetablissemanget, var energiska motståndare till större förändringar. I bokstavlig konservativ anda värnade de hellre föråldrad kvantitet, än fokuserade på modern kvalitet. Omsorgen att till varje pris bevara gamla fredstida regementsförband lade en död hand över förnyelsen. Att utveckla en smal och vass, fungerande krigsorganisation – vilket Lindblad stred för – tycktes bisarrt nog länge ointressant.

Tack och lov fick Hans Lindblad till sist gehör för sina tankegångar. Inte minst med Gulfkriget 1990-91 blev det uppenbart att forna tiders massarméer hade spelat ut sin roll. Ett försvar likt Iraks och vårt eget, vars grundläggande modell fortfarande baserades på andra världskrigets erfarenheter, hade ingen suck mot USA-alliansens snabba och rörliga, högteknologiska styrkor.

Men om vägen till en beslutad strukturomvandling var svår och lång för Sveriges del, verkar det inte vara lättare att få den genomförd. Den ”oerhörda tröghet” som Lindblad menade utmärkte försvaret består uppenbarligen. Likaså nonchalansen mot skattebetalarna och den begränsade effektiviteten. Själv brukade Hans Lindblad tala mycket om värdet av helikoptrar. Ofta för döva militära öron.

Nu ska vi äntligen få moderna helikoptrar. Det skulle förra S-regeringen se till. Dock har alltihop blivit en dyr och utdragen skandal. Den nya serien H 14  har hittills kostat närmare sex miljarder kronor och skulle börja tas i bruk 2008. Inte ett rotorblad har dykt upp.

Enligt senaste uppgifter kan vi först 2017 få se en levererad H 14 vid horisonten. Givetvis helt oacceptabelt. Vad totalsumman för beställningen kommer att landa på står skrivet i skyn. Än allvarligare är att våra trupper i Afghanistan lämnas utan fullgod utrustning. Förslaget att ta avvecklade helikopter 4 ur malpåse och piffa upp dem är väl bättre än inget, men känns ändå som en klen nödlösning. Sannolikt ganska kostnadskrävande också.

Därför är det utmärkt att försvarsminister Sten Tolgfors (M) slagit näven i bordet. ”Regeringen har tröttnat på de ständiga problemen och förseningarna av inkommande helikoptersystem”, dundrade han igår på DN Debatt.

Tydligen siktar Tolgfors på att köpa in den beprövade amerikanska helikoptern UH-60 Black Hawk. Det är en väldigt bra och respektingivande maskin, som direkt kan lösa alla försvarsmaktens behov. Frågan är väl bara varför vi inte satsade på Black Hawk tidigare.

Nå, Sten Tolgfors har i alla fall visat berömvärd kraft för att få ordning på de omedelbara helikopterproblemen. Tidigare har han förklenande kallats ”tomhylsan” av sina kritiker. Idag tycker jag att ”höken” är ett namn som klär honom bättre.