Förakta aldrig gamla debattböcker. De kan stundtals ha riktigt högt underhållningsvärde. Liksom även bjuda på en hel del intressanta upplysningar. Ibland händer det dessutom att man tvingas fråga sig hur mycket som egentligen är nytt under solen. 

Själv sitter jag nu och bläddrar i en sliten Panpocket med gulnade sidor. Titeln är Kulturattityder, författad av duon Björn Häggqvist och Harry Schein. Boken redovisar och diskuterar en kulturpolitisk attitydundersökning, gjord av opinionsinstitutet Sifo på uppdrag av Svenska Filminstitutet 1967. 

Slutsatsen vad gäller kultursynen hos den kategori personer vilka röstar på Kristdemokraterna (eller Kristen Demokratisk Samling som partiet hette då) är tämligen dräpande: 

”Vår KDS-grupp är en kulturpolitisk extremistgrupp. Den har genomgående negativa kulturattityder om man bortser från den relativa välvilligheten till statliga kulturanslag… I flertalet fall är KDS-sympatisörernas negativa attityder mer negativa än någon annan grupp.

Det är därför väl motiverat att beteckna denna negativism som explicit kulturfientlig.” 

Se där. Den inställningen har tydligen inte ändrats mycket sedan 60-talet. Kristdemokraternas nyligen proklamerade korståg mot den svenska kultureliten visar väl snarare hur ömt partiet vårdar sina traditioner.

Men hur pass ingrodd är Göran Hägglunds egen konservatism på området? Den som följer honom på twitter kunde under påskhelgen läsa: 

”Har joggat 8 km och färdats 31 år tillbaka i tiden. I lurarna fantastiska London Calling.”

Med en partiledare som diggar den radikala punkrockgruppen The Clash måste det finnas gott hopp om friskare attityder framöver.