Vid påsken spikades Jesus upp på ett kors (också öde för en snickare). Denna händelse firar vi på gammalt kärt traditionellt vis genom att vräka i oss godis. Kanske målas det ett och annat ägg mellan tuggorna. En del ungar spökar även ut sig till häxor.

Lätt bisarr kultur vi lever i, om man tänker efter. 

Nå, problemet är att vi inte längre nöjer oss med att frossa i choklad, karameller och läsk som en hyllning till den lidande Kristus bara under påskhelgen.

Ska man tro statistiken verkar Sverige bada i godispapper och kolsyrat sockervatten året runt. Konsumtionen uppges ligga på 17 kilo godis och 90 liter läsk per person, vilket skulle vara dubbelt så mycket som EU-genomsnittet. 

Om konsekvenserna av detta varnar med rätta idag några folkhälsoaktivister på DN Debatt. Övervikt, dålig kosthållning och bristande motion bäddar för sjukdomar och risig livskvalitet. I synnerhet oroas debattörerna av att barn och ungdomar drunknar i konfektyrträsket.

Utmärkt att det larmas. Utvecklingen förefaller ju inget vidare. Men vilken lösning förordas? Svaret är ”söt skatteväxling”. Alltså att skatten sänks på nyttigheter som grönsaker och frukt, istället höjs skatten på sockerintensiva produkter.  

Artikelförfattarna jämför med hur staten använder skatteinstrumentet för att begränsa konsumtionen av ännu hälsovådligare ting som tobak och alkohol.

Okej, visst. De har en poäng där. Men även om punktskatt på cigg och sprit är motiverat, behöver det inte automatiskt betyda att särskild sockerbeskattning är det. 

Någon måtta får det vara på tilltron till paternalismens välsignelser. Signalen med sockrad skatt på socker vore dessutom starkt missvisande. Ty det varken kan eller bör vara statens uppgift att hindra barn från att proppa magarna fulla med snask och läsk.

Detta ansvar är oåterkalleligen föräldrarnas och ingen annans. Likaså är det deras plikt att inpränta betydelsen av goda kostvanor i sina ungars huvuden. Gällande vuxna individer åligger det dem själva att ta hand om sin egen kropp efter bästa förmåga och undvika destruktivt sockermissbruk. Gärna råd och stöd från samhället vid behov. Men där går gränsen. 

Om staten och dess myndigheter ska ta något ansvar i godisfrågan, är det då att ordentligt hamra fast detta osötade budskap på kyrkporten mitt i byn.