I SvD pågår en debatt om borgerlighetens förmodade brist på intellektuellt djup. Kristdemokraterna, som nyligen manade till korståg mot kulturelitens konstigheter och bland annat krävde att tidningarnas kulturredaktioner skulle skriva om dansbandsmusik, må ha bäddat för det. Men känner sig uppenbarligen ändå både träffade och sårade av kritiken. 

I ett inlägg vill därför Göran Hägglund motbevisa anklagelserna. I KD har man minsann också något innanför pannbenet – till och med mer än de flesta! Hägglund hävdar sturskt att KD:s principprogram är det ”mest kvalificerade idépolitiska dokument något svenskt parti idag kan uppvisa”. 

Som så ofta hos den trängde, tar han även till det klassiska greppet med namedropping och menar vidare att ”det självständiga tankearbetet hos sådana som Thomas av Aquino, Jacques Maritain och Wilhelm Röpke, leder mig till att kalla mig just kristdemokrat och ingenting annat”.

Ojdå, vilken klipsk kille… Frågan är väl om inte SvD:s kulturredaktion härmed lockat stackars Hägglund i fällan så det sjunger om det. Genom att provocera honom till en plötslig iver att demonstrera intellektuellt djupsinne och idépolitisk överlägsenhet framstår han inte bara som tämligen patetisk. Någon som så gääärna vill vara one of the boys i det kulturella finrummet. 

Hägglund lyckas även distansera sig från sin mest omhuldade målgrupp. Ni vet, den där köksbordssittande, dansbandsälskande, Liza Marklundläsande kategorin som KD kallar ”verklighetens folk”. Jag menar, försök få dem att rata Melodikrysset för några timmars studier av Sveriges ”mest kvalificerade partidokument” eller en medeltida skolastiker som Aquino.