Give Citroën a Chance

Den franske sociologen Pierre Bourdieu skrev några år före sin död en liten tänkvärd stridsskrift, Om televisionen (Sur la télévision, 1996). Han såg TV som det största, mäktigaste och mest inflytelserika av alla medier. Således var det TV som satte normen för berättelserna om världen. Och detta var så gott som uteslutande av ondo.

Ty mediets hårt uppdriva jakt på tittarsiffror, dess skamlösa ytlighet, villigheten att till varje pris underhålla och behaga, fick televisionen att bli ”ett verkligt hot mot alla former av kulturproduktion”. Liksom även en fara för ”det politiska livet och demokratin”.

Kort sagt: TV tillber enbart den råa kommersialismen, vilken tenderar att urholka alla värden och trivialisera allt.

Skurvat, måhända. Men det veritabla kloakutsläpp som väller ut genom våra TV-apparater varje dag, dygnet runt, gör onekligen att man inte kan undgå att ge Bourdieu visst pessimistiskt erkännande. Att det ligger något i hans iakttagelser om televisionens marknadsnihlistiska nivillering av kulturen och politiken tycks John Lennons öde bekräfta. 

Beatlesikonen har nämligen precis återuppstått. Som försäljare i TV-reklamen för Citroëns nya modell DS3 (se klippet här). Vad ska man säga? Ur led är tiden, ingenting är heligt. En av de mest legendariska, profilerade representanterna för det radikala 60- och 70-talets counterculture omvandlas till en krass bilnasare á la Hederligare Harry. Snacka om att dräneras på sitt kulturella kapital.

Tacka Yoko Ono. Det är hon som gett bilmärket grönt ljus för reklaminslaget. Sonen Sean ursäktar tilltaget enligt följande:

”Nu har jag sett reklamen och jag förstår att folk är upprörda. Men det var aldrig pengar som låg bakom beslutet, förhoppningen var att pappa på det här sättet skulle förbli en viktig person i offentligheten. Reklamen riktar sig till unga, det finns få kommunikationsvägar som är så effektiva som TV.”

Tråkigt då att familjen Lennon uppenbarligen inte läst sin Bourdieu.

Ska vi sörja ”bokhandelsdöden”?

Liemannen röjer friskt bland traditionella konsumtionsmönster. Efter att skivaffärerna försvunnit in i skymningsmörkret, är det boklådornas tur att närma sig stupstocken. ”Boklöst land” larmar branschorganet Svensk Bokhandel på omslaget till sitt senaste nummer. 

Enligt tidskriftens kartläggning börjar boklådorna att falla som käglor i vårt avlånga land. I 141 kommuner är konkurrensen obefintlig, eftersom det blott existerar en enda bokhandel på orten. Än värre är situationen i 96 andra kommuner. Där finns ingen boklåda kvar alls längre. 

Vilken tur då att nätet finns, eller hur? Där kan alla människor, var som helst, när som helst, få tag på vilken bok som helst. Sortimentet är inte bara förkrossande överlägset. Böckerna är så mycket billigare också. 

Surt för Wettergrens och Bokia. Men bra för oss som gillar att berika livet med att spendera våra slantar på litteratur.

Röd stjärna över ABBA

Björn Ulvaeus har skrivit en saga. The little white piano är titeln. Finns exklusivt att köpa som bok på utställningen ABBAWORLD i London. Berättelsen uppges gå i H.C. Andersen-stil och ska handla om pianot som Ulvaeus klinkade fram flera av ABBA:s låtar på i sin skärgårdsstuga under 70-talet. 

”The little white piano was just standing there gathering dust in our old cabin, and after all these years it was now about to go on this amazing journey together with ABBAWORLD. The story just begged to be written,” säger Ulvaeus i ett pressmeddelande.

Det verkar ju riktigt skojigt och underhållande. Nja. Kanske inte, va?

Personligen rekommenderar jag hellre sagan om hur Björn Ulvaeus blev marxistisk gerillakämpe i Latinamerika och tillfångatogs av högerdiktatorn Anastasio Somoza. För ni visste väl att ABBA egentligen var stenhårt engagerande vänsterproggare när det begav sig? Släng er i väggen, Hoola Bandoola Band! 

Lyssna på ABBA och den sandinistiska revolutionen i Nicaragua (länk här) – en helt obetalbar fejkdokumentär signerad Natanael Karlsson, som sändes i P3 första gången 2002. Den storyn vore något för ABBAWORLD

Åter dags att gunga själen i hammocken

Häromåret satt jag i baren på ett hotell i Stockholm med Lorne de Wolfe. Iskalla killen himself, alltså. När han går på gatorna som en vanlig man är han art director på en reklambyrå.

Men de flesta av oss känner honom som sångare och motor i Hansson de Wolfe United. Det mjukrockjazziga bandet som under 80-talets första hälft mutade in en alldeles egen glänta i Sveriges populärmusikaliska landskap. Låtar som Vita springare, Existens maximum och Var kommer barnen in fick till och med Olof Palme på fall. Statsministerns favoritgrupp, enligt egen utsago.

Även jag blev helfrälst. Långt senare, våren 2007, kunde jag inte låta bli att lite försynt ringa Lorne de Wolfe för att be om en intervju. Lorne ställde villigt upp, berättade om tiden med gruppen och hur allt började (finns att läsa här). Han nämnde då att en samlingsplatta var på gång och det eventuellt även skulle bli en ny turné med gruppen. 

Yes box allright. Nu är det äntligen dags. En dubbelretrospektiv släpps på CD den 24 mars. Samma dag har Hansson de Wolfe United turnépremiär i Uppsala. Övriga klara konsertdatum är Göteborg (26/4), Stockholm (27/4) och Västerås (28/4). Missa inte detta!

Rymdfabel

Kvart över sju i morse
kraschade himlen
den bara gav upp liksom

Stjärnor föll i strida skurar
en komet plaskade ned i sjön
Saturnus ringar studsade mot marken
och rullade vilset in i skogen 
Solen släppte taget, sjönk i horisonten
för att inte återkomma 

Sedan ett fasligt dån när månen som sista himlakropp
kom farande och landade på ängen
där den ogenerat parkerade sig i väntan på bättre tider 
Orkar inte hänga kvar däruppe, suckade månen tungt
det är så ensamt och svart,
alla är på ljusårs avstånd från varandra
och vi har ingenting vettigt att göra
mer än att snurra runt i samma gamla banor

Vad är straffet för att bryta mot naturlagarna,
frågade jag och betraktade bistert landskapet
där Vintergatans inventarier låg kringspridda huller om buller

Livstids fängelse!
skrek Gud från en obestämbar plats i rummet
och stack hål på atmosfären
så att den säckade ihop över oss
likt en punkterad luftballong 

Små, små ord av kärlek… lönar sig!

I mitten av 50-talet upptäckte John F Kennedy en adlig kalaspingla från Sverige. Ljuva toner uppstod. JFK – då fortfarande senator – åkte bland annat på besök till Båstad för att träffa sin hjärtevän.

Romansen över Atlanten kom dock inte att vara. Kennedy hade redan ett bröllop inplanerat med en viss Jacqueline Bouvier. 

På ålderns höst har nu hans tidigare flamma Gunilla von Post (!)  auktionerat ut JFK:s postade kärleksbetygelser till henne. Det blev ingen dum affär. Budgivningen stannade på motsvarande 825 000 svenska kronor.

Vårt gamla Postverk hade verkligen rätt. Ett brev betyder så mycket. 

Mer i ämnet:
Lyssna på SR-dokumentären Gunilla och JFK, en omöjlig lovestory (länk här). 

Bananer utan slips

Cornelis Vreeswijk hade en härligt definition på pop: musik utan slips. Numera vill även Moderaterna poppa till sig. Därför ska slipsarna av. Liksom kostymerna, de finare klänningarna och pärlhalsbanden. Bort! I väg! 

Varför då, medborgare? Jo, nu ska ni få höra.

Enligt den blå centralkommitténs interna direktiv En guide till nya moderaternas utseende – som Aftonbladet kommit över – anbefalls medlemmarna att  istället klä sig ner sig till en mer vardaglig nivå. För att kunna smälta in bland ”folk”. Så att Nisse och Agda i Hökarängen ska få kamratligare vibbar av Moderaterna när det blir val.

Har man börjat kalla sig ”det nya arbetarpartiet” rimmar det ju illa om dess företrädare fortsätter att köra med traditionellt strikta högerslipsar. Begränsad trovärdighet, helt enkelt. Bliv därför icke förvånad om ni ser polarn’ Reinfeldt röstfiska undercover på ett torgmöte nära dig i murarskjorta, jeans och träskor. 

Tag er i akt, medborgare. Minns den gode Cornelis klassiker The Bananrepublikens sång:

Ett skepp kommer lastat med schyssta bananer
allt under bekvämlighetsflagg
men skeppet har stuvats med listiga planer
och varje banan har en tagg
Man skalar dom först: för man äter dom råa,
sen byter man åsikt och alla blir blåa.
Raj-raj di-di-daj di-di-da!

Rädda radion!

2007 avgick Lars Leijonborg som ordförande i Folkpartiet. Förra året lämnade han regeringen. Men han bleknar inte ut i marginalen för det. Nu ämnar Leijonborg göra comeback som ordförande för Sveriges Radio. I alla fall om ägarstiftelsen får som den vill. 

Kritiken mot lanseringen har dock varit hård. Tanken att den journalistiska ringräven Olof Joansson skulle ersättas av den politiska ringräven Leijonborg anses milt sagt olycklig.

Tidningen Journalisten menar exempelvis i ett ledarstick att ”en råbarkad politiker” är det ”sista som Sveriges Radio behöver”. Leijonborg påstås vara i ”total avsaknad” av kunskaper i mediabranschen. ”Hans enda merit i sammanhanget är väl att han blivit utsatt för medier”, avrundar Journalisten giftigt.

Där hugger emellertid Journalisten i sten. Leijonborg må vara ett utpräglat zoon politikon. Men det betyder inte att han är fullständigt rudis inom publicistiken. Lars Leijonborg startade det liberala nyhetsmagasinet NU 1983 och var dess förste chefredaktör till året därpå. Rätt ska vara rätt.

Däremot känns han idag näppeligen helt klockren för SR. Inte för att tidigare politiker per automatik skulle vara usla publicister. Se bara på Hans Bergström och Mats Svegfors! Men att ett nyss avgånget partipolitiskt högdjur som Leijonborg skulle överta SR, ger obehagliga signaler om en återpolitisering av de statliga etermedierna. Var inte detta något vi var på väg bort ifrån? 

Som DN skrev i gårdagens huvudledare under rubriken ”Avstå, Leijonborg”: ”Om planerna sätts i verket skadas oberoendet hos public service och trovärdigheten i regeringens utnämningspolitik”. 

Apropå DN, så har Aftonbladets Helle Klein föreslagit att avgående kulturchefen Maria Schottenius istället borde få chansen. Ett spännande namn, även om jag gärna hade sett Göran Rosenberg på SR-posten. Men jag kan ändå villigt instämma med Journalistens kommentar till Kleins kandidat: varför inte?

Den store rorsmannen

Jag hörde det precis igen. På Nyheterna i TV4. Studioreportern rapporterade om att Lars Ohly fått det rödgröna oppositionsblocket att ta gemensam kamp mot skatteavdragen för hushållsnära tjänster. Och titulerade honom vänsterledaren.

Inte vänsterpartiledaren Lars Ohly. Utan just vänsterledaren Lars Ohly. Det är nu ingenting ovanligt att journalister upphöjer honom på detta vis. Han är säkert jättenöjd själv. Fast många andra kan nog tycka att den samlade politiska vänstern i Sverige rimligen borde vara större än både Ohly och Vänsterpartiet. 

Socialdemokraterna är det exempelvis bevisligen. Miljöpartiet likaså. Eller har dessa partier möjligen överlåtit ansvaret till Ohly att vara regeringsalternativets samlade banérförare? 

Dock finns det ju massa andra plottriga vänstergrupperingar här och där, vilka vanligtvis betraktar sig som oberoende från denna riksdagskonstellation. KPML(r) för att nämna en. FIB/Kulturfront för att nämna en annan.

Ska man vara idéhistoriskt korrekt bör även liberaler räknas som vänster. Därav namnet på de liberala tidningarnas anrika intresseklubb: Vänsterpressföreningen. Leder Lars Ohly även den? 

Okej, det är väl småaktigt felfinneri att märka ord på detta sätt. Men tänk vad intressant om Folkpartiets starke man började kallas för folkledaren Jan Björklund. 

Klotet ger järnet mot våren

Helgens jätteskalv som drabbade Chile var en hemsk historia. När naturen rasar är människan liten, civilisationen bräcklig, tryggheten illusorisk. 

Det är förstås svårt att se någon positiv glimt i en sådan tragedi.

Men faktiskt. Det finns ändå en grej. Jordbävningen fick nämligen hela vårt snurrande klot att rubbas. Enligt en forskare på NASA påverkades rotationen så att dagarna blir kortare. 

Fina nyheter för oss i kalla Norden. Det betyder ju att tiden speedas upp och våren kommer snabbare

Kanske inte med stormsteg. Skillnaden per dygn är bara 1,26 miljondels sekund. Men ändå!