Jag vet inte hur det är numera. Men under min egen uppväxttid i Kungsbacka spreds ett återkommande rykte om en vinddriven existens i samhällets marginal, som brukade ses rota efter pantflaskor ur stans papperskorgar. Denne härjade man i trasiga kläder må ingett sken av fattigdom och allmän misär.

Fast egentligen, viskades det initierat i kompisgänget, var han stenrik. Bergsäkert, alltså!

Samma story hörde jag av vännerna i stora stygga grannkommunen Göteborg. Men då var den hemligt förmögne pantsamlaren en luggsliten äldre kvinna som drog omkring på Avenyn. 

Jag antar att varje ort hade sin variant på den här visan. En klassisk vandringssägen, typ ”råttan i pizzan” som folklivsforskaren Bengt af Klintberg skrivit roande böcker om. 

Häromdagen såg jag en av Karlskronas uteliggare leta buteljer och burkar nere vid Hoglands park. Jaha, också en av dessa excentriska miljonärer i förklädnad? Tänkte jag vid minnet av barndomens skepparhistorier och skakade bistert på huvudet. 

Döm sedan om min monumentala förvåning. I tidningen snubblar jag över notisen rörande en arvstvist kring en hädangången herre i Skellefteå:

”Mannen som kallades för Burk-Curt samlade under många år flaskor och burkar och fick ihop pengar som han förvaltade så bra att han lämnade drygt 12 miljoner kronor efter sig när han dog hösten 2008.”

Oj, vad ska man tro? Fanns det kanske substans i de gamla ryktena ändå?
Tomma flaskor klirrar mest…

Uppdatering:
Burk-Curts förmögenhet var inte 12 miljoner. Nya uppgifter om vinsterna efter hans pantsamlande pekar på ett annat belopp. 18 miljoner. Läs mer här.