Det börjar brännas i stammen för justitieminster Beatrice Ask. Hennes förslag att misstänka sexköpare ska hängas ut av myndigheterna till offentlig skam och vanära har orsakat begriplig upprördhet.

Regeringschefen Fredrik Reinfeldt nöp till sin minister i Ekots lördagsintervju. Efter lite oroväckande slingerbultande – ”Bea prövar en tanke, alldeles märklig är den inte…” – klargjorde han: 

”Vi måste alltid lära oss att skilja på de som är dömda och de som är misstänka annars får vi ju ett glåpordssamhälle.” 

Moderata Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman ansåg emellertid igår att statsministern borde pressats hårdare: 

”Det räcker inte. Beatrice Asks uttalande är allvarligare än så. En rimlig följdfråga i sammanhanget vore om Reinfeldt är nöjd med att ha en justitieminister som inte ser skillnad på dömd och icke dömd.” 

Rayman slår fast att Ask demonstrerat ”en häpnadsväckande inkompetens” (läs hela den utmärkta ledaren här).

Tuffa puckar kommer även från Thomas Bodström (S), som förstås ser en gyllene chans att plocka hem sköna poäng efter Asks formidabla självmål. 

Vilket inte är mycket att säga om, ty i sak har Bodström fullkomligt rätt när han på sin blogg skriver: 

”Vi kan inte ha en justitieminister som så uppenbart struntar i den mest grundläggande principen för rättssäkerhet: att man är oskyldig tills man är dömd.

Vi kan inte ha en justitieminister som inte skiljer på oskyldiga eller dömda.”

Vanligtvis tycker jag att man helst ska undvika att kräva politikers avgång. Sånt går det annars lätt inflation i, och bär oftast drag av billig plakatpopulism. Att offentliga makthavare gör något klandervärt behöver inte automatiskt betyda att den mest drastiska konsekvensen är motiverad. Det måste finnas sinne för proportioner. 

Frågan är dock om inte Ask fällt sig själv så att det dånar i marken. Att acceptera en justitieminister oförmögen att begripa rättssatens elementa är omöjligt, hur man än vrider och vänder på det. 

Alliansregeringens trovärdighet lider skada och sänker i synnerhet Moderaternas förtroende, traditionellt ett parti som investerat tungt på området brott och straff. Men främst är det naturligtvis olyckligt för landet och dess medborgare. 

Rimligen måste Beatrice Ask antingen förbehållslöst göra avbön. Eller lämna sitt departement i mer kvalificerade händer. 

Uppdatering:
Sedan detta skrevs imorse, har Ask böjt sig för den tilltagande kritikerstormen och påstår sig nu ångra sina rättsvidriga uttalanden. Till nyhetsbyrån TT säger hon:

” Javisst gör jag en pudel. Det var klumpigt uttryckt eftersom det kan och har missuppfattats.”

Ursäkta, ”kan och har missuppfattats”? Är det egentligen oss andra det är fel på då? Som det hela i grunden vore en fråga om tolkningsproblematik.

Ordagrant finns hennes förgripliga meningar citerade här. Under torsdagen (19/3) skulle gredelina kuvert sändas till misstänkta sexköpare i syfte att låta dem ”skämmas på torget”.

Under fredagen (20/3) medgav hon att idén med färgen ”kanske” var ”lite dumt”. Men vidhöll och utvecklade sitt resonemang i övrigt. ”Vi måste visa vilka de är och låta människor i deras omgivning få veta”, sa justitieministern till Aftonbladet , och fortsatte enligt tidningens intervjuare i ”upprört” tonläge: ”Varför ska vi vara tillmötesgående mot de som kränker människor?”.

Personligen tycker jag nog att Beatrice Ask förmedlade sina åsikter på sätt som är väldigt svåra att missförstå. Nästan en hel vecka efter sitt första utspel, förklarar hon istället: 

”Jag anser inte att rättsväsendet ska skicka kuvert med särskilda färger till vare sig misstänkta eller dömda och regeringen planerar inget sådant förslag”. 

Det låter som en typisk omvändelse under galgen, sannolikt föranledd av ett djupt och allvarligt krissamtal med hennes chef Fredrik Reinfeldt. Dessutom tillfogar Ask beskäftigt, med anspelning på den debatt hon förorsakat, att:

”Jag tycker det är bra att så många nu ställer upp för principerna som gäller rättssäkerheten”. 

Visst. Dessa många anser säkerligen också att det är just för dessa principers skull, som Beatrice Asks dagar i justitiedepartementet borde vara räknade. Hennes politiska liv kan väl räddas de fåtaliga månader som återstår till valet. Förutsatt att Alliansregeringen klarar den prövningen i september, skulle det storligen förvåna om Reinfeldt inte sedan ger henne silkessnöret.