– Hur i helvete gick det här till?!

Musikern Gösta Linderholm i Sveriges Jazzband föreföll chockskadad. Han satt hela kvällen på krogen Gyldene Freden i Stockholm och ältade hur Grammisjuryn egentligen var funtad. Den frågan var han knappast ensam om i den kommersiella musikindustrin.

Vi skriver 1972. Vad hade hänt?

Jo, årets Grammis för ”bästa svenska LP” hade precis gått till Philemon Arthur & The Dungs självbetitlade debutplatta. Vilka personer som dolde sig bakom det märkliga gruppnamnet visste ingen. Mer än att det var två anarkistiska skåningar som bankade på kastruller och element medan de skrålade osannolika låtar som In kommer Gösta, Henning i sin presenning, Ingenting i din hjärna och Dyngan rinner i takt.

Kul, genialiskt eller bara vansinnigt? Åsikterna om plattan som utmanade alla gängse konventioner var minst sagt delade. Följden blev i vilket fall att musiketablissemanget ansåg att Grammispriset blivit meningslöst och lade ner alltihop i 15 år.

Ännu idag är sanningen om Philemon Arthur & The Dung höljd i dunkel. En sådan gåta är ju onekligen fascinerande. Under den nu pågående dokumentärfilmsfestivalen Tempo i Stockholm visas Philemon Arthur and The Dung – Jakten på orkestern utan ansikte. Det är filmarna Jonas Johannesson och Martin Snygg som haft ambitionen att sticka hål på Musik-Sveriges bäst bevarade hemlighet. Enligt dem själva var de ytterst nära att lyckas. Men valde frivilligt att avstå.

Jonas Johannesson förklarar i en intervju för TT Spektra: 

– Vi har den största respekt för bandet, deras musik och deras val att vara anonyma. Visst, vi skulle få jätterubriker om vi avslöjade dem, men det skulle samtidigt kännas för jobbigt. Vi är hellre en del av myten än de som spräcker den. Det beslutet kändes oerhört bra.

Jag har faktiskt en gång själv försökt bringa klarhet i saken. Envisa rykten har ju i alla år sagt att Philemon Arthur & The Dung skapades som ett revolutionärt plojprojekt av bröderna Mikael och Thomas Wiehe. Hittills har de tigit som muren.

Men när jag häromåret intervjuade Mikael Wiehe i samband med att han gjorde en konsertturné med Åge Aleksandersen (finns att läsa här), kunde jag förstås inte låta bli att ställa den ärrade proggkungen mot väggen:

Handen på hjärtat nu! Var det du och Thomas?

– Jag har inga kommentarer till den frågan.

Hur ska jag tolka det?

– Du ska tolka det precis så.

Wiehe var omöjlig att rubba. Mysteriet kvarstår.  

Fast lät han ändå inte lite lurig på rösten?