Månadsarkiv: februari 2010

Bloggförbud i Lund

Publicerad den av
5

Sociala medier är heta grejer. Särskilt på Lunds universitet, där några studenter driver en institutionsblogg om vad som händer och sker på campus. Men inte utan restriktioner.

Innan studenterna fått sätta sig framför tangentbordet har de tvingats underteckna ett avtal om att låta bli ”kontroversiella ämnen som religion och politik”. Intressant att ett modernt universitet förbjuder diskussion om samhällsfrågor. 

Mottot för Lund i cyberrymden är tydligen en uppdaterad version av Uppsalas gamla devis: Att blogga fritt är stort, att blogga rätt är större.

Har möjligen studentkåren funderat på att såga ned några magnolior i protest?

Därför får vi leva med principlösa skatter

Publicerad den av
Svara

Det opinionskrisande Centerpartiet har samlats i Göteborg för sina kommundagar. Maud Olofssons invigningstal innehöll en plädering för sänkt skatt. Dels för pensionärerna, dels för vissa delar av tjänstesektorn. 

I det förra fallet vill partiet utjämna skillnaderna något i förhållande till den arbetande befolkningen, som fått njuta frukterna av firma Reinfeldt & Borgs jobbskatteavdrag.

I det senare fallet kräver Olofsson att momsen differentieras från 25 till 12 procent för branscher som frisörer och restauranger. Syftet är att stimulera framväxten av nya jobb, särskilt för unga människor. 

Även om vi bör välkomna ett sänkt skattetryck i Sverige, så kan jag inte låta bli att känna en viss trötthet inför Olofssons förslag. Åter en av alla dessa politiker som ska dribbla med olika skattesatser. Motiven kan vara aldrig så behjärtansvärda, man avser att fixa det ena, än det andra. Procenttal justeras hit och dit, alltefter dagsform och infall. Det enda som består är skattepolitikens principlöshet.

Dock har det inte alltid varit så. Under 80-talet kom det gamla svenska skattesystemet till vägs ände. Ständiga politiska ingrepp hade skapat ett sådant lapptäcke att inte ens Socialdemokraterna orkade med eländet längre. Plötsligt kunde man höra hur ledande representanter för arbetsrörelsen fällde förintande omdömen som ”ruttet” och ”perverst” över samma skattesystem, vilket tidigare hyllats som höjden av rättvisa. 

Tillsammans med Folkpartiet genomförde Ingvar Carlssons regering den stora skattereformen 1990-91, vars grunddrag var mycket kloka. Skattesatserna skulle vara låga, reglerna likformiga och skattebaserna breda. Äntligen började det bli ordning på torpet.

Steget till en fullt ut filosofiskt och demokratiskt hållbar skattepolitik var därmed inte långt borta. Med detta menar jag naturligtvis en generell platt skatt. Principen är: en man, en röst – en man, en skattesats. Utan undantag och över hela fältet. Procentsatsen kunde ligga på, låt säga, 20 eller 25 procent. 

Men knappt hade skattereformen sjösatts förrän politikerna fick kli i fingrarna. Socialdemokraterna slog exempelvis till med en särskild ”värnskatt” på höginkomsttagare efter 1994 års val. Av rätteviseskäl, hette det. Trots att den bara ger peanuts till statskassan, samtidigt som den skadar dynamiken i ekonomin genom att bland annat krympa utbildningspremien. Saken blir inte mindre absurd av att Fredrik Reinfeldts nya Moderater numera skjutit värnskattens avskaffande långt in i en diffus framtid.

Men innan Reinfeldt hade Moderaterna en partiledare som bottnade i fasta övertygelser, värderingar och idéer. Han hette Bo Lundgren och gillade platt skatt skarpt. Även Folkpartiets Lars Leijonborg attraherades av tanken, Göran Hägglund uttryckte viss sympati – liksom Maud Olofsson. 

Så här sa hon om platt skatt i SvD den 2/2 2006:

”Det som är bra är att den är enkel och stimulerar människor till att arbeta.”

Precis. Och att stimulera till fler människor i arbete har förstås varit Alliansens ledstjärna, paradfråga och enskilt viktigaste sakområde. Platt skatt skulle varit ett utmärkt recept i sammanhanget. Men framför allt hade den platta skatten varit rätt.

Varför kroknade borgerligheten då på upploppet och släppte alltsammans? Av samma anledning som Socialdemokraterna komprometterade sin egen skattereform från 90-talets början.

Väl i regeringsställning vill politikerna styra och ställa, ratta och tricksa, så mycket som möjligt. Om skattesystemet låses av principer beskärs deras makt och manöverutrymme. Det blir en väldigt jobbig mental tröskel för ministrar och riksdagsledamöter att komma över i en kultur som den svenska, där myten om politikens omnipotens har ett sådant stadigt grepp över sinnena. 

Därför lär vi få leva med kortsiktiga skattedribblartyper av Maud Olofssons snitt länge till. För att travestera Strindberg: det är synd om medborgarna.

Hur högt pris tänker Birgitta Ohlsson betala?

Publicerad den av
2

I början av veckan utsågs Birgitta Ohlsson (FP) till EU-minister. De första orden i hennes första pressmeddelande som statsråd löd:

”EU är vårt viktigaste utrikespolitiska verktyg och ska vara en stark röst för frihet i världen.

En stark röst för frihet och mänskliga rättigheter har Birgitta Ohlsson själv varit både i Liberala Ungdomsförbundet och i Folkpartiet. Men blir hon det när det nu är på allvar i regeringen? 

Frågan ställs på sin spets med statliga Rymdbolagets försäljning av övervakningsutrustning till Libyen, en av världens mest repressiva tyrannier. Handelsminister Ewa Björling (M) prisar affären (läs här).

Bakgrunden är att Khadaffiregimen har ett avtal med EU-landet Italien att stoppa flyktingar från att komma till Europa. Teknik från svenska Rymdbolaget ska enligt den officiella förklaringen hindra ”flyktingsmugglare”. I praktiken: att låsa in redan utsatta och desperata människor ännu hårdare i Khadaffis gangsterstat. 

Att Moderaterna genom Ewa Björling uppenbarligen tycker att detta är rimligt och bra är illa nog. Men vad säger den nya EU-ministern med sitt brinnande engagemang för liberala värderingar och principer? Då regeringen är kollektivt ansvarig för sina beslut, blir även Folkpartiet och Birgitta Ohlsson medskyldiga i godkännandet av Rymdbolagets skandalaffär med Libyen. 

Är det ett pris som Birgitta Ohlsson stillatigande tänker betala för statsrådstaburetten? Poängen med liberala värderingar och principer är ju annars att man bör stå för dem. I synnerhet när frihet och mänskliga rättigheter sätts på spel. 

Ska Sverige utrusta gangsterregimer?

Publicerad den av
3

För 30 år sedan uppdagades att det statliga företaget Telub i Växjö inte bara sålde känslig militär utrustning till Muammar Khadaffis Libyen, utan också utbildade libyska soldater i Sverige. Att vårt land aktivt bidrog till att vässa klorna på Khadaffis aggressiva skurkvälde var förstås en praktskandal.

Ansvaret föll tungt på de borgerliga regeringarna Fälldin och Ullsten, som släppt igenom den motbjudande affären.

Men hade det inte varit för Expressens reporter Ingvar Hedlund, som 1981 fick Stora journalistpriset för avslöjandet, hade sannolikt svenska staten kunnat fortsätta att tjäna pengar på den militära handeln med Khadaffis diktatur. Det var först genom att affären gavs offentlighet i medierna som Telub pressades till att riva kontrakten.

Det hade varit skönt om man idag kunnat blicka tillbaka på Telubskandalen såsom en moralisk väckarklocka när det gäller riktlinjerna för export- och handelspolitiken. Aldrig mer skulle våra förtroendevalda tillåta att svenska företag involverades i någon främmande diktators förtryckarapparat, hade vi kunnat säga.

Men icke. Istället tvingas vi bevittna hur ännu en borgerlig regering förskingrar sitt moraliska kapital genom ett skrupulöst köpslående med det libyska tyranniet. Denna gång heter det statliga företaget inte Telub, utan Rymdbolaget.

Med regeringens stöd vill nämligen Rymdbolaget sälja teknisk övervakningsutrustning avsedd att skärpa kontrollen av Libyens gränser. Murarna kring denna veritabala fängelsestat skulle därmed bli ännu högre. Detta för att – som det heter – stävja flyktingsmuggling. Rymdbolaget har redan varit nere på försäljarstråt hos Muammar Khadaffis intresserade hantlangare. Med på resan var handelsminister Ewa Björling (M). 

Till nyhetsbyrån TT försvarar Björling Rymdbolagets affärer enligt följande:

”Flyktingsituationen i Libyen lämnar en hel del övrigt att önska och det sker grava kränkningar av mänskliga rättigheter för just flyktingar. Det är därför det är viktigt att vara på plats och kunna påverka.”

På TT:s (minst sagt berättigade) fråga om hon inte är rädd för att övervakningssystemet ska missbrukas, replikerar Björling:

”Säg så här. Khadaffi och hans regim är det stora problemet och att de kränker mänskliga rättigheter för flyktingar. Jag är övertygad om att det här är ett bra verktyg att hindra det.”

Man blir mållös. Orden speglar antingen gränslös naivitet, komplett dumhet eller djupaste cynism. 

På vilket sätt skulle Khadaffis ökända diktatur bli mindre problematisk för att Sverige ger den ytterligare ett repressivt verktyg i arsenalen? På vilket sätt skulle flyktingarnas situation bli bättre av att Khadaffi kan jaga dem hårdare och effektivare? På vilket sätt bidrar detta till att minska kränkningarna av mänskliga rättigheter?

Om något borde väl Sverige snarare hjälpa flyktingarna att komma bort från detta eländiga land. Istället reducerar vi drastiskt alla deras frihetschanser. Det är inte svårt att hålla med Piratpartiets bägge riksdagskandidater Gun Svensson och Mikael Nilsson, som på Aftonbladet Debatt skriver:

”Björling visar genom sitt uttalande ett kallhamrat förakt för mänskligt lidande, som hon bidrar till att förvärra. Att Sveriges regering aktivt bidrar till förföljelse av utsatta människor är avskyvärt.”

Berättigad kritik levereras även av Vänsterpartiet. Riksdagsledamoten Alice Åström säger:

”Vi vet att diktaturen Libyen spärrar in flyktingar på obestämd tid. Att då sälja utrustning som är avsedd att hjälpa dem övervaka flyktingar är moraliskt förkastligt.”

Människorättsorganisationen Freedom House rankar i sin årsrapport för 2010 Libyen som en av de sju mest skoningslösa regimerna i världen (”worst of the worst”) – bland dem Nordkorea, Sudan och Burma. Det konstateras även att den totala frihetsgraden för mänskligheten, globalt sett, visar en oroande trend att minska. Rapportens deprimerande undertitel är: Erosion of freedom intensifies. 

Eftersom Sveriges regering uppenbarligen inte tvekar att utrusta frihetens fiender, fläckas också vår nation av delaktighet i denna lika sorgliga som farliga erosion. Den tre decennier gamla läxa från Telub återstår fortfarande att lära.

Mer att läsa:
Ingvar Hedlund: Ska Sverige utbilda terrorister? En rapport om Telubaffären (1980)

Vad säger Ohly om det kubanska exemplet, då?

Publicerad den av
Svara

Vänsterpartiets Lars Ohly ogillar – som vida bekant – regeringens förändringar av A-kassan. I riksdagen den 20/1 anklagade han Alliansen för att ”jaga arbetslösa” och jämförde med vargjakt. I Ekots lördagsintervju den 30/1 försvarade han ”rätten att vara arbetslös”. 

Får vi tro Lars Ohly håller borgerligheten på att med vett och vilja driva Sverige till randen av social katastrof. Men från hans horisont är väl föga annat att vänta av en högerregering.

Dock verkar kommunistdiktaturen på Kuba vara betydligt mer sympatiskt inställd. Ty som vore Castroväldet direkt inspirerad av de nya Moderaterna, har nämligen regimen beslutat att satsa på jobb, inte bidrag. A-kassan minskas för att fler ska övergå till produktivt arbete. (Låter det otroligt? Se här.)

Plötsligt förstår man anledningen till att Lars Ohly häromåret lämnade Svensk-kubanska vänskapsföreningen. Kuba tycks ju styras av rena rama klassförrädarna. Nu väntar vi bara ivrigt på att Ohly ska åka till Havanna och agitera för kubanernas rätt att slippa jagas som vargar. 

Birgitta Ohlsson – rätt person på fel post

Publicerad den av
1

Egentligen är det kuriöst att regeringen anser sig behöva en särskild EU-minister. Vilka specifika ärenden ska denne hantera? Naturligen borde EU-relaterade frågor kunna skötas av vanliga fackministrar när det gäller den löpande ruljansen, medan tyngre spörsmål faller på utrikesministerns eller statsministerns bord.

Eller är det främst opinionsbildning man tänkt sig att EU-ministern ska pyssla med? I så fall känns det onekligen som ett politiskt fattigdomsbevis. Vårt land har trots allt varit med i unionen sedan 1995. 

Nå, eftersom statsrådsposten ändå blivit ledig efter den anonyme Cecilia Malmströms befordran till EU-kommissionär, känns ändå valet av hennes efterträdare riktigt spännande. Folkpartiets Birgitta Ohlsson kan man ju verkligen inte anklaga för att vara en grå strukturtapet. Tvärtom.

Hon är snarare av ett virke som blivit allt ovanligare inom svensk politik numera. Idéburen, frispråkig, intressant, välformulerad – och kontroversiell. Även om Birgitta Ohlsson garanterat inte stod högst på listan av Jan Björklunds kandidater, har hon alla förutsättningar att bli en välbehövlig krydda i regeringen. EU-ministernposten må i realiteten vara en ganska tom affär. Men känner jag Ohlsson rätt kan hon nog utnyttja den som plattform till starkare profilering av viktiga liberala krav.

Dit hör avskaffandet av EU:s bisarra jordbrukspolitik och skarpare fokus på mänskliga rättigheter, både inom och utom EU. Två frågor som Ohlsson också själv säger sig vilja prioritera. Utmärkt! Men hennes gamla snack om kvotering kan vi gärna slippa i fortsättningen.

Saab tycks fått en ny Reefat El-Sayed på halsen

Publicerad den av
Svara

”Det stinker allt mer om Saab-affären”, skriver Andreas Cervenka, ekonomijournalist på E24. Han har granskat Spykers finansiella jonglerande, som förefaller minst sagt dubiösa. Det går inte undkomma intrycket att det här ligger ett helt tjog hundar begravda. 

I övrigt är det direkt förbluffande hur okritiskt Spyker och Victor Muller har behandlats hittills i Sverige. Känslorna för Saab har på ett anmärkningsvärt sätt tillåtits besegra förnuft och eftertanke hos dem som borde veta bättre, exempelvis stora delar av journalistkåren och ledande politiker. 

Själv tycker jag att Victor Muller inte så lite påminner om hur en företagsfifflare som Reefat El-Sayed lyckades förvrida huvudet på det svenska etablissemanget under 80-talet. Fallet kommer att bli lika hårt, förmodligen hårdare denna gång. Ty Saab/Spyker-historien är en skandal som bara väntar på att brisera. Som Andreas Cervenka kallt konstaterar i sin analys: ”Att Spyker räddar Saab känns lika vettigt som att bärga en oljetanker med ett metspö.” 

Tråkigast är det naturligtvis för Saabs anställda, som trodde att de genom ett under fått en räddare i sista minuten. Men om något är för bra för att vara sant, är det i allmänt heller inte sant. En ordnad likvidering av Saab enligt GM:s ursprungliga modell hade i långa loppet varit både humanare och mer ekonomiskt riktigt. 

Fem små ödesdigra ord av Maud Olofsson?

Publicerad den av
Svara

Centerns säregna ångestladdade skräck för kärnkraftsproducerad elektricitet har under decennier orsakat enorm oreda, för borgerligheten i allmänhet och svensk energipolitik i synnerhet. Även Socialdemokraterna, en gång det blågula kärnkraftsprogrammets fäder, förvillades ut i dimman under trycket från farhågorna som piskades upp i opinionen. 

Thorbjörn Fälldin var på många sätt en stor och beundransvärd politiker, vars betydelse kanske dock fortfarande är något underskattad. Men det religiöst färgade kärnkraftsmotståndet tillhör knappast den mest konstruktiva delen av hans politiska arv.

Att Maud Olofsson förmått göra upp med denna ingrodda Centertradition av vidskepelse mot atomer, är en prestation som borde förtjäna henne ett politiskt bragdguld. En av de värsta stötestenarna för borgerligt samarbete rullades därmed bort och öppnade vägen Alliansens epokgörande energiöverenskommelse. 

Men ännu verkar det för tidigt att ropa hej. På andra sidan bäcken står många Centerpartister och vägrar marschera över in i ”kärnkraftssamhället” (för att låna Fälldins eget språkbruk). Fyra ledamöter i Centerns riksdagsgrupp hotar att sparka bakut och fälla Alliansen under en kommande kärnkraftsomröstning i parlamentet. 

Hur ska Maud Olofsson hantera denna revoltunge? Frågan ställdes under söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda. Efter en stunds slingerbultande blev beskedet: ”Det tar jag hand om!”

Psykologiskt sett knappast det smartaste uttalandet i en delikat partiintern situation, där känslorna redan är uppskruvade.

Den minnesgode påminns om Olof Palmes klassiska fadäs under en valdebatt i radio, där han lovade att arbetarrörelsen skulle ”ta itu med” Gunnar Hedlund (för att denne dristat sig till att kritisera Tage Erlander). Väljarna uppfattade Palmes förflugna ord som en total Socialdemokratisk krigsförklaring mot den stackars Hedlund och han vann en våg av sympatier (och röster) på kuppen. 

Har Maud Olofsson otur kan ”det tar jag hand om” göra henne till en spegelvänd version av företrädaren Hedlund i det här fallet. Vad som riskerar uppfattas som översitteri och diktat mot dem som försvarat Centerns ”själ”,  kan leda till att atomfienderna får vind i seglen och bara blir än mer beslutsamma, come hell or high water.

Vilket naturligtvis blir en finfin present till Socialdemokraterna om Alliansens energipolitik plötsligt faller i bitar. Borgerligt kärnkraftselände 2.0 – och en slags ironisk postum revansch för Olof Palme dessutom.

Drömmen om Margot

Publicerad den av
Svara

Hon var prinsessan som kunde fått hela kungariket. Men valde världen. Socialdemokraterna upphör inte att sukta efter sin ovilliga frälsare. För fyra år sedan var Margot Wallström drömkandidaten till Göran Perssons fallna mantel. Hon avstod och fortsatte att hålla sig på behörigt avstånd i Bryssel. 

Partiet fick istället nöja sig med en bedagad och kantstött stjärna, Mona Sahlin.

Margot visste förstås vad hon gjorde. I politiken går det sällan att bevara strålglansen när man ska infria alla dessa uppblåsta förväntningar. Att tvingas kliva ned från piedestalen och riva tag i verklighetens gråa vardagsproblem kan mala sönder den bäste. Se på Barack Obama. Vad återstår idag av hans messiasliknande framtoning från valkampanjen 2008?

Eller för att ta ett liknande exempel ur blågul fatabur. Carl Bildt var aldrig så populär som partiledare när han övergav Sverige och medlade fred i Bosnien. Sen kom han hem, förlorade valet 1998 och avgick. 

Frågan är om Margot Wallström skulle trivas en ringaste dag med att resa runt bland arbetarkommuner, träla med Lars Ohly, blidka Miljöpartiet och vara en disparant rödgrön vänsterkartells galjonsfigur. Hennes trovärdighet för uppgiften förefaller, nyktert sett, knappast iögonfallande. 

Men drömmen lever i Partiet. Tänk om, tänk bara om… Och ju längre frånvaron blir, desto större växer myten mot himlen. Ack ja. 

Nu lämnar Margot EU-kommissionen och seglar vidare mot FN. Ett glassigt erbjudande från den borgerliga regeringen som hon inte förmådde säga nej till (även Alliansen visste förstås vad den gjorde). Alltmedan Socialdemokraterna längtar och hoppas på en comeback i valrörelsen. Som aldrig blir av. Den här gången heller. Vad är väl folkhemmets ankdam mot New York, the Big Apple?

Som Wallström svarade på nyhetsbyrån TT:s undran om hon utesluter politiskt aktivitet i Sverige: 

”Ja, åtminstone under den här tiden men som jag sagt tidigare kan jag möjligtvis spela en begränsad roll.”

En symbolisk glänt på dörren. Som en artig nick  åt Partiet. Och för att kittla de många suktande lite. Nej, det blir att hålla till godo med Mona Sahlin även framöver. Vilket förmodligen är bäst för samtliga parter. 

Glöm månen! Barack Obama säger adjö till rymden

Publicerad den av
2

I april är det 40 år sedan Apollo 13 skickades ut i rymden. NASA:s mål för expeditionen var att landa på månen, det tredje besöket efter Neil Armstrongs första steg på ytan i juli 1969. 

Men ingen av Apollo 13:s astronauter fick chansen att upprepa bedriften. Halvvägs exploderade en syretank i farkosten. Månlandningen ställdes in och det var på håret att Apollo 13 kunde räddas hem till jorden igen.

Den nionde april anordnas ett särskilt evenemang på Kennedy Space Center i Florida för att högtidlighålla minnet av det vådliga äventyret. Bland annat ska två av Apollo 13:s besättningsmedlemmar, James Lovell och Fred Haise, närvara.

Men det är ingen djärv gissning att stämningen blir en smula dämpad. Den bittra ironin i sammanträffandet kan näppeligen undgå någon. Lagom till 40-årsdagen av denna misslyckade landning står det ju klart att hela NASA:s nya månprogram har kraschat. Och denna gång kom man inte ens halvvägs. 

Det är Barack Obama som tryckt på knappen för ”abort”. Anledningen är USA:s skenande budgetunderskott. Statliga kostnader måste skäras ned och för presidenten har rymden ingen större prioritet. Att miljarder dollar redan investerats av NASA för att utveckla moderna raketer och månlandare spelar ingen roll. Lockheed Martin, företaget som har det tekniska huvudkontraktet, varnar för att man tvingas friställa omkring 3000 personer som arbetat med projektet.

Planerna att återvända till månen lanserades 2004 av Obamas företrädare i Vita huset, George W Bush. Tanken var att USA skulle landa igen 2020, upprätta en månbas, för att sedan ta sikte mot planeten Mars. Programmet var djärvt, storslaget och menat att äntligen fullfölja alla löften som de legendariska Apollofärderna aldrig fick möjlighet att infria. 

Men det blev ingen repris på 60-talets rymdfeber. Varken Bush, NASA eller någon annan lyckades entusiasmera den amerikanska opinionen för fler ”giant leaps for mankind”. Det svala mottagandet bland allmänheten gjorde heller inte kongressen överdrivet intresserad att anslå medel, varför månprojekt egentligen varit underfinansierat från början. 

Och nu blir det alltså inget av. Det känns faktiskt lite tragiskt. Under hela mänsklighetens historia har vi fascinerat blickat upp mot rymden, drömt om att en gång kunna nå stjärnorna och vandra omkring på fjärran himlakroppar. Idag, när tekniken kan göra det till verklighet, saknas både viljan och intresset.

Apolloexpeditionerna 1969-72 blev i praktiken enbart en parantes. 2000-talets astronauter får nöja sig med att åka runt i en lägre omloppsbana kring jorden, reparera satelliter och häcka på den internationella rymdstationen ISS. USA har snart inte ens förmågan att komma dit för egen maskin när deras rymdfärjor pensioneras inom kort. Istället måste NASA:s folk lifta med ryska raketer.

Månen? Den får vi fortsätta att se i månen efter, helt enkelt.