Hur kunde det gå så snett? Det är nog en fråga som många demokrater i USA grubblar på dessa dagar. I slutet av 2008 surfade Barack Obama in i Vita huset på en sällan skådad våg av entusiasm, därtill med en betryggande egen majoritet i kongressen. 

Men under det gångna året har Obamahypen dunstat bort i takt med att den bistra verkligheten fått överhanden. Den nya presidentens ambitiösa reformagenda ser på viktiga nyckelområden ut att vissna.

Mest notabelt är givetvis att den grandiosa sjukvårdsreformen huggits ned och hamnat i politisk respirator. Förtroendesiffrorna faller likt snöflingor en iskall vinterdag och Obamas kampanjlöften om att vitalisera Washington tycks som ett hopplöst skämt. 

Ted Kennedys död framstår nästan som symbolisk för partiets – och den amerikanska politikens – kristillstånd. Kennedy kallades inte utan skäl för kongressens ”last lion”. En progressiv liberal, men också en pragmatisk brobyggare, vars resultatinriktade stil gav honom många vänner även bland ideologiska motståndare.

Någon gestalt av liknande format kan vi numera titta i månen efter. Som för att riktigt understryka detta faktum satte också väljarna i Massachusetts en stridslysten republikan på Kennedys efterlämnade plats i senaten. 

Kongressvalet i november verkar heller inte att bli en lovande affär. Flera senatorer från Obamas parti känner marken skaka under fötterna. Tre har redan avböjt återval, och nu annonserar den fjärde i raden att han vägrar ställa upp för ännu en period. Det är Evan Bayh, tung senator och tidigare guvernör från Indiana, som förklarar att han finner sitt uppdrag meningslöst:

”Kongressen fungerar inte som den borde. Det är för mycket partipolitik och för lite framsteg, för mycket trångsynt ideologi och för lite praktisk problemlösning.” (DN 17/2)

Bayh, för övrigt son till Birch Bayh som var senator 1963-81, betecknar till och med kongressen som en dysfunktionell institution. Avhoppet måste karaktäriseras som ett svidande underbetyg för både Obama och partiet som helhet. Demokraterna har inte lyckats förvalta majoritetsmandatet som väljarna gett dem. Huvudansvaret för att maktmaskineriet skurit ihop är ofrånkomligen deras. Någon George W Bush finns ej längre att skjuta skulden på.

Läget ger förnimmelse av déjà vu. Efter presidentvalet 1992 ersatte Bill Clinton en annan George Bush i Vita huset. Även Clinton hade ambitiösa reformplaner som han genast försökte sätta i verket. Högst prioriterat var en genomgripande sjukvårdsreform. Men trots att också Clinton kunde luta sig mot en majoritet av demokrater i kongressen slog alltihop slint. Resultatet? 

Kongressvalet hösten 1996 blev en förintande seger för Republikanerna.