Miljöpartiets kvinnliga språkrör Maria Wetterstrand är föremål för ett större reportage i DN:s söndagsbilaga. När det gäller ämnet försvar säger hon:

”Vi är väldigt nöjda med den gröna inriktningen på försvarspolitiken, restriktiv vapenexport och nedmontering av invasionsförsvaret.”

Visst är det fullt begripligt att ett traditionellt pacifistiskt parti som Wetterstrands ser med tillfredsställelse på Sveriges krympande militära kapacitet. Det är resultatet av flera års medveten politik från riksdagens sida, beslutad i närmast bedövande enighet. Grattis MP till den gröna framgången!

Vi andra bör dock ha anledning att vara mer bekymrade. Nedrustningen som skett är dramatisk. Inte på flera århundraden har Sverige varit så svagt. Det bakomliggande motivet är en välbekant refräng från den politiska debatten: kalla kriget är slut, något invasionshot föreligger inte. 

Må så vara. I närtid. Men när vi inte längre har ett militärt försvar som klarar huvuduppgiften att värna landets gränser och hävda vår integritet, uppstår per automatik en farlig situation. Sverige blir i praktiken ett militärstrategiskt vakuum. Vi är varken att räkna med som kraft i Östersjön, eller uppe kring den minst lika känsliga Ishavsregionen. Precis som naturen avskyr vakuum och kräver att det måste fyllas, precis samma lag gäller fortfarande inom säkerhetspolitiken.

De små baltiska staterna, vilka vi lovat – men inte kan – undsätta i händelse av konflikt, tvingas söka än fastare förankring hos NATO (läs USA). Även Finland måste gå i samma riktning för att balansera gravitationen från den store grannen i öster. För övrigt samma stormaktsgranne vilken håller på att geopolitiskt muta in Östersjön med bygget av en jättelik gasledning (Nord stream). 

Sveriges bortfall som aktör gör således Europas norra flank till ett spänningsfält mellan Ryssland och USA, där vi själva reduceras till en sparkboll i spelet. Frågan är emellertid om USA har lust eller ork att vara särskilt engagerat. Ur deras perspektiv finns redan akutare och långt viktigare intressen att bevaka på andra håll. 

Symptomatiskt är att Barack Obama under sitt första år i Vita huset behandlat Europa/EU på ett flagrant styvmoderligt sätt. Vad månne detta säga om den transatlantiska länkens hållbarhet inför framtiden? 

I riksdagen tycks hittills bara Folkpartiet börja inse vilka grava konsekvenser som Sverige riskerar med den massiva nedrustningen.

Huruvida detta är ett ärligt menat uppvaknande, eller bara väljartaktik för att locka besvikna sympatisörer från Moderaterna, återstår att se. Säkert är dock att en försvarspolitik som följer Maria Wetterstrands gröna inriktning får de gamla röda sanningsorden från Mao Zedong att klinga besvärande aktuella:

”Varje land har en armé, sin egen eller någon annans.”