Idag anländer kvarlevorna av de två svenska officerare som stupade i den internationella insatsen för ett fritt Afghanistan. Mottagandet i Sverige sker som sig bör med ceremonier och hedersbetygelser. 

Författaren och vänsterikonen Jan Myrdal lär dock enbart vara glad och nöjd över dödsfallen. Under en föreläsning vid St Xaviers collage i den indiska staden Mumbai på lördagen utropade Myrdal: 

”My anger is so strong that I can feel the taste of blood in my mouth when I see TV pictures of US marines, Swedish mercenaries or Nato soldiers in Afghanistan.

And my deepest personal feeling then is that the only good foreign soldier on Afghan soil is a dead one.”

Det dröjde sannerligen inte länge innan Jan Myrdals blodtörstiga önskan gick i uppfyllelse. Redan dagen därpå sköts ”legoknektarna” kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson ihjäl utanför Mazar-i-Sharif.

Vad ska man säga? Chockerande, vämjeligt, avskyvärt. Förstås. Men kan något som Myrdal gör förvåna oss längre? 

I somras hade jag ett samtal med en av Jan Myrdals yngre vänner, som tyckte att han i grund och botten var att likna vid en ”punkare”. Det är nog inte en så dum karaktäristisk, egentligen. Denne överårige trotsålderskille kan säga vad som helst, inta vilken smaklös åsikt som helst – bara det blir så provokativt och upprörande som möjligt. 

Well, here he goes again… Själv blir jag mest bara trött numera.