”Superveckan” har den kallats, denna nyss avverkade upptakt på valåret. Förra söndagen var det TV-duell mellan statsministerkandidaterna Reinfeldt och Sahlin, med uppföljande holmgång i radio på onsdagen. Och sedan då en fullskalig partiledaredebatt i SVT:s Agenda under gårdagskvällen.

Onekligen var det mera tryck och fläkt i den sistnämnda. Men för att citera en kommentator:

”Enigheten ifråga om grundläggande värderingar har i det hela ökats, det kan ingen förkunnare av ideologiernas kraft förneka, men enighet är, utom i krig, inte någon eldande företeelse.

Med de stora motsättningarnas mildring blir taktiken, viljan till missförstånd och felfinnande i detaljer, viktigare än tidigare, och drömmen om drabbningar mellan stora andar och mäktiga idéer viker för en verklighet av finter, intriger, angrepp och kompromisser i röstvärvningens tecken.

Till detta kommer att de aktuella frågorna blir alltmera invecklade och att röstningen därför mera måste bero på förtroende för ett parti än på en ståndpunkt i en sakfråga.”

En ganska koncis och träffsäker analys av ”superveckans” debatt-triologi, inte sant?

Raderna tillhör emellertid Herbert Tingsten. Han skrev dem 1970 apropå utvecklingen i den mogna demokratin. Ändå är det nu fyrtio år sedan. Om Tingsten tyckte att svensk politik behäftades med själlöshet och idéfattigdom då, undrar jag verkligen vad hans domslut skulle bli idag! 

Med risk för att stämplas som hopplös nostalgiker framhärdar jag dock i min åsikt att både kvaliteten och underhållningsvärdet på debatterna fortfarande låg på en helt annan nivå när ”fantastiska fyran” var i farten: Bohman, Fälldin, Ahlmark och Palme.

Samtliga var inte enbart färgstarka personliga profiler. De var också idéburna människor med klart brinnande övertygelser. Sannolikt skulle heller ingen av dem trivas särskilt väl i 2000-talets PR- och fokusgruppstyngda politiska klimat. 

Var det bättre förr, alltså? Tja, ni kan ju avgöra själva. Jämför exempelvis Reinfeldts och Sahlins aktuella dueller med den klassiska ”Hulkdebatten” mellan statsminister Thorbjörn Fälldin och oppositionsledaren Olof Palme valåret 1982. Länk till den inspelade radioupptagningen finns här.

Mer att läsa:
Herbert Tingsten: Från idéer till idyll. Den lyckliga demokratien (utökad upplaga 1967). 
Citatet ovan är hämtat ur essäsamlingen När skymningen faller på (1970).