För precis ett år sedan svor Barack Obama presidenteden. Men istället för någon fin present på jubileumsdagen fick han en politisk bomb levererad till Washington DC från Massachusetts. Fyllnadsvalet till Ted Kennedys gamla insuttna stol i senaten blev  ju en första klassens sensation. Republikanen Scott Brown vann! 

I detta ligger naturligtvis både en djup ironi och en mycket allvarlig larmsignal. Ted Kennedy, den siste store vänsterliberalen av klassiskt amerikanskt snitt, kämpade hela livet och nästan bokstavligen intill gravens rand, för sin personliga hjärtesak: att reformera USA:s sjukvårdssystem. När det så äntligen fanns en realistisk chans till framgång, riskeras alltihop genom att just hans senatsplats övertas av en inbiten motståndare…

Loppet är visserligen inte kört. Demokraterna kan fortfarande få igenom det liggande förslaget i kongressen. Eller förslagen, eftersom två olika versioner är klara för att tråcklas ihop av senaten och representanthuset. Men när demokraternas majoritet i senaten nu rubbas från 60-40 till 59-41, blir det avsevärt svårare då republikanerna får möjlighet att filibustra bort frågan från agendan. 

För Obama måste det hela vara en chockartad upplevelse. Ty Scott Browns drev sin kampanj som vore den en nationell folkomröstning om presidentens sjukvårdsreform.

Och budskapet från den annars solitt demokratiska delstaten Massachusetts – en av de mest liberala i USA – blev också ett rungande nej. I praktiken ett förkrossande psykologiskt nederlag.

Hur ska man förstå detta? 

Oron över den kostsamma reformen i tider av redan massiva statliga stimulansåtgärder mot finanskrisen, kopplat till ett gigantiskt och skenande budgetunderskott, spelar säkert en stor roll för resultatet.

Samtidigt är det svårt att inte tolka väljarnas dom som ett tydligt tecken på missnöje med Barack Obamas ledarskapsförmåga. Massachusetts bekräftar en allmän trend bland det amerikanska folket – presidentens förtroendesiffror har dalat betänkligt under året som gått. 

Det är heller inte konstigt. Vilket var egentligen Obamas viktigaste vallöfte? Inte sjukvården. Utan att han personligen skulle frälsa Washington från huvudstadens förgiftade politiska klimat, att han skulle bli en brobyggare mellan demokraterna och republikanerna, att han skulle bli den samlande gestalten för nationens gemensamma färd mot en ljusare, förhoppningsfullare framtid. 

Det var främst dessa vackra utsikter som blev fundamentet för den orimligt uppblåsta, närmast messianska Obamahypen. Men han förmådde aldrig få lammen och lejonen att sova fridfullt bredvid varandra. Än mindre att samarbeta. Under Obamas tolv månader i Vita huset har snarare polariseringen blivit värre än på många, långa år. Det vi bevittnar är hur detta faktum slår tillbaka som en blytung höger. 

Som professor Claes G Ryn konstaterade i en kritisk artikel häromdagen:

”När det nu framgått att medial charm inte är detsamma som politisk duglighet, har hans brist på särskilt exekutiv men också allmänpolitisk erfarenhet blivit desto mera iögonenfallande.”

Kan Barack Obama sedan inte leverera sjukvårdsreformen, med all den prestige som investerats där, betyder förmodligen det ett definitivt slut på hans momentum. Ballongen punkterad och därmed reduceras möjligheterna till återval 2012 väsentligt. I synnerhet om det inte blir fart på ekonomin igen. 

Fast det är klart. Bill Clinton klarade skivan 1996, trots att han i princip var uträknad efter sitt kompletta sjukvårdsfiasko under början av mandatperioden. Framtiden får väl utvisa om även Obama är av samma virke som The Comeback Kid.