Genom en intressant understreckare i söndagens SvD, nås jag av beskedet att ännu ett band av August Strindbergs samlade verk materialiserat sig på bokhandelsdiskarna. I den till synes något förvirrande utgivningslogik som gäller för serien, är turen kommen till nummer 18; Kvarstadsresan, Fabler och Societeten i Stockholm samt andra prosatexter 1880–1889. 

Totalt har nu 65 volymer producerats i denna lika extremt ambitiösa som snigelaktigt framskridna nationalutgåva. Premiärvolymerna kom för hel en generation sedan. Året var 1981 då hugade Strindbergsfans kunde lägga vantarna på band nummer två (I vårbrytningen) och band nummer sex (Röda rummet). 

Kommittén för detta svällande mastodontprojekt hade börjat jobba 1979. Men karaktäristiskt nog hade även starten varit i senfärdigaste laget. Redan när Strindbergssällskapet bildades 1945 snackades det om att en modern upplaga borde ersätta John Landquists 55-bandsversion av Strindbergs samlade skrifter från 1912-22. 

Förvisso är nationalutgåvan verkligen lysande (fattas bara annat). Strindbergs originalmanus har textkritiskt fingranskats med både lupp och mikroskop. Varje volym innehåller därtill ingående efterord om tillkomst, mottagande, etc. Men samtidigt vilar en mycket komisk och djup ironi över alltsammans. 

Ty nog påminner väl det pedantiskt systematiserande Sisyfosarbete som ligger bakom nationalupplagan om en viss Hyllings knappologiska vedermödor? Hylling är den akademiska torrbollen som får statsbidrag till sin nitiska forskning om knappars utseenden och former i novellen De lycksaliges ö (1884). I denna giftiga satir över modern civilisation och vetenskapligt etablissemang belönas sedan Hylling med en professorstitel i knappologi (visst, begreppet myntades av Strindberg). 

Den frimodige samhällsgisslaren och skarpögde människopsykologen Strindberg ska själv föräras ett monument av totalt planerade 72 band när nationalutgåvan äntligen förts i hamn. Vilket dyrt och heligt är utlovat till 2012, då hundraårsjubileet av Strindbergs frånfälle infaller. Förutom det märkliga i att fira en människas död, kan ju någon gissa oddsen att de sju återstående banden fixar en deadline på två ynka år…

Annars kan man fråga sig hur den gode August skulle betraktat sin metamorfos från omstridd riksbuse till überkanoniserad nationalförfattare. Att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) vägrat anslå skattemedel till klang och jubelaktiviteter på hundraårsdagen, hade sannolikt vunnit hans varma gillande. Som Strindberg skrev en gång: 

”Jag vill inte vara en stor författare, än mindre en stor man. Jag vill gå i nattrock och kalsonger och kallas skandalskrivare.”