I slutet av 60-talet hade Moderaterna – som då ännu hette Högerpartiet – en partiledare som hette Yngve Holmberg. Hans enda ihågkomna avtryck är partiets lansering av honom som Sveriges motsvarighet till John F Kennedy. Detta tragikomiska fiasko utspelade sig i valrörelsen 1968 och resultatet blev en svidande tillbakagång för partiet. Inte gick det mycket bättre i nästa val 1970 heller. 

Den stackars Holmberg kunde inte alls leva upp till sin hajpade roll, trots att partiet till och med försökte träna honom i en egen TV-studio (ett innovativt grepp på den tiden). Han var uppenbart svag i både ”framställning och kunnande ”, konstaterar Moderaternas dåvarande partisekreterare Sam Nilsson i den nyutkomna boken Rösta! Om PR, prylar och påverkan (av Janne Sundling).

Intressant nog drar Sam Nilsson även en direkt parallell till dagens partiledare – inte för Moderaterna, utan Socialdemokraterna: 

”Ibland när jag ser Mona Sahlin på TV, kan jag känna att hon drabbats av samma felaktiga förväntningar som Yngve Holmberg. Och att det finns samma luckor i kunnandet.”

Mona Sahlin som den nye Yngve Holmberg? Snacka om underbetyg på förtroendeskalan! Socialdemokraterna lär inte ha mycket att hoppas på i det kommande valet med en sådan banérförare. De kan i stort sett lika gärna gå hem med en gång och lämna walk-over till Reinfeldt & Co. 

Å andra sidan. När Yngve Holmberg fick sparken ersatte Moderaterna honom med Gösta Bohman – som blev en av de framgångsrikaste svenska partiledarna i modern tid. Den avgörande frågan borde alltså bli: om nu Socialdemokraterna fått en ”Mona Holmberg” på halsen, kan de då ladda om med att plocka fram en Bohman till 2014? Utedass och slidkniv skulle dessutom rimma bra ihop med Socialdemokraternas gröna samarbetskamrater i Miljöpartiet…