Månadsarkiv: december 2009

Carl Bildts antipatier mot Israel skadar EU:s fredsoffensiv

Publicerad den av
7

EU vill driva på för en lösning i den infekterade konflikten mellan Israel och palestinierna. Och det är väl utmärkt. Men för att nå framgång med diplomatiska initiativ på detta ytterst delikata problemområde i världspolitiken, krävs också en fingertoppskänsla av den högre skolan. Några sådana färdigheter har knappast utrikesminister Carl Bildt (M) gjort sig känd för i dessa sammanhang.

Hans likgiltighet inför det judiska folkets utsatthet är dokumenterad. Likaså hans kyliga inställning till Israel, en hållning som han ”kompenserat” genom att med desto större värme omfamna det palestinska ledarskapet. Ur det perspektivet står han snarare närmare Mona Sahlin (S) än egna partikamrater som Gunnar Hökmark. 

Tyvärr måste det sägas olyckligt att EU gör sin framstöt i Mellanöstern medan Sverige ännu är ordförandeland. Reinfeldt-regeringens oförmåga att ta deklarera ett enkelt avståndstagande från Aftonbladets famösa artikel under sensommaren om påstådda israeliska organstölder (se här, här och här) har skapat en misstro från Israels sida mot det officiella Sverige som inte glöms i första taget.

Att som grädde på moset låta Carl Bildt gå i spetsen för unionens fredsoffensiv var som att be om trubbel. Hans förslag till gemensam resolutionstext åt EU skapade genast kraftig irritation bland israelerna. Bildt formulerade direkta krav på att Jerusalem måste delas, och att östra halvan måste bli huvudstad för en palestinsk stat. 

Jag har ärligt talat väldigt svårt att förstå de här hemma, vilka håller Bildt som någon slags svensk guru på utrikespolitikens område. Nämnda resolutionstext illustrerar ju tvärtom en klumplig amatörmässighet, som torde vara uppenbar för varje professionell diplomat. 

Ty vad tror man sig kunna uppnå genom att ensidigt parkera EU på en linje som är identisk med PLO:s? Sånt skapar inget förtroende om EU har målsättningen att spela en konstruktiv roll. Bildts text ignorerade med anmärkningsvärd arrogans den tidigare överenskomna förutsättningen för fredsprocessen; att en uppgörelse måste grundas på förhandlingar mellan Israel och palestinierna.

Och det senaste året har ju palestinierna vägrat inleda några dylika samtal överhuvudtaget. Vilket Bildt verkar anse helt okej, då Israel enligt honom bara har som väg att förbehållslöst ge upp hälften av Jerusalem och in blanco acceptera en palestinsk statsbildning. Noterbart är även att Bildt inte inkluderade ett ord i sin text om att västra Jerusalem samtidigt skulle få vara huvudstad i Israel. 

Nu fick Carl Bildts upplägg visserligen bakläxa av tunga EU-medlemmar som Frankrike och Tyskland, som föga förvånande fann alltihop för magstarkt och extremistiskt. En förhandlingsuppgörelse är därmed fortfarande vad som gäller för EU:s del. 

Men det går inte att undkomma intrycket att Bildts svåra blamage ytterligare spätt på Israels redan sedan tidigare ingrodda skepsis mot svensk och europeisk diplomati i Mellanöstern.

Efterlyses: mindre Reinfeldt och mera Palme

Publicerad den av
2

Under gårdagen var aulan så gott som fullsatt på Ehrensvärdska gymnasiet i Karlskrona. Publiken, som mestadels bestod av skolans egna elever, hade kommit för att lyssna på en debatt mellan Liberala Ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman och Erik Almqvist, ledare för Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Det verkade lovande, jag gick själv dit och lyssnade.

Först och främst var det utmärkt att en sån här debatt kom till stånd. Att möta SD:s företrädare med öppet visir är riktigt och nödvändigt. Det finns ingen vinst i att försöka ignorera dessa inskränkta, främlingsfientliga vulgärnationalister. Deras motbjudande budskap bör demaskeras i rak konfrontation. 

Ämnena som avhandlades i aulan var ungdomsarbetslöshet, integration och skolpolitik. Både Adam Cwejman och Erik Almqvist uppträdde stillsamt, korrekt och vinnlade sig om att bemöta varandras argument på välkammat analytiskt vis. Okej, det var naturligtvis bra att vi slapp gyttjebrottning och träckskyffling uppe på podiet. 

Dock blev föreställningen snart så avslipad och könlös att det var svårt att inte kväva en och annan gäspning. Det hela påminde mer om en diskussionsövning på ett statsvetenskapligt seminarium, än om en regelrätt politisk debatt. Av tonläget att döma var engagemanget betydligt större hos eleverna i bänkarna när frågan då och då släpptes fri. 

Trots att debatten i grunden rörde brännande områden av stor angelägenhet mellan två representanter för fundamentalt skilda idéuppfattningar, tog det förbluffande nog aldrig skruv. Och detta var ändå ungdomspolitiker som skulle ta mått på varandra! Något kändes plötsligt väldigt fel. 

Jag kan inte låta bli att undra, om det generellt sett berodde på en sociologisk defekt i vårt politiska system. Möjligen under influens av mediernas allt skoningslösare ögon, vilket ökar rädslan för att sticka ut, ta risker och ”göra fel”.

Men meningsutbytet i en demokrati behöver grader av passion och hetta, annars förlorar folkstyret sin vitalitet och styrka. Förtroendeuppdragens attraktionskraft i våra beslutande församlingar blir lidande utan människor med brinnande övertygelser, villiga att ta strid för sånt de tror på.

Håller vi nu på att uppfostra en ny generation av politiker till att bli slätstrukna, knastertorra resonemangsmaskiner? Tendensen tycks dessvärre gå i den riktningen – och det gäller alla partier (till och med SD tydligen…). Om normen är att ungdomarna måste stöpas till lillagamla Reinfeldtkopior för att göra karriär, då finns skäl till oro. Idéer och visioner är viktiga, men de måste också kunna bäras fram av profilerade personligheter. 

Jag kände – och känner – föga sympati för Olof Palme. Hans demokratiska socialism är mig främmande, sakpolitiskt tycker jag att han hamnade fel i det mesta. Ändå saknar jag hans person väldigt mycket.

Hos honom fanns en lust och själfullhet i gärningen som tvingade människor att ta ställning, för eller emot. Politiken fick en helt annan spänning och nerv när han var i farten. Vägvalen, även när det gällde tämligen glanslösa frågor, framstod ofta som de var av närmast existentiell betydelse. Debattklimatet blev inte mindre intressant av att Palme hade en uppsättning formidabla motståndare med skilda temperament i motsatt ringhörna: Gösta Bohman, Per Ahlmark, Thorbjörn Fälldin. 

Visst finns det drag av nostalgi i detta. Man ska väl inte romantisera tidigare decenniers politiska landskap alltför mycket. Men jag glömmer aldrig ett nyhetsinslag i TV dagen efter att Olof Palme blivit mördad. En ung, rödgråten MUF-tjej uttryckte sin förtvivlan med orden: ”Hur ska man nu orka bry sig?”.

Vilka av dagens ledande svenska politiker förmår tända liknade känslor? 

Välkommen tillbaka, härliga medeltidsklimat!

Publicerad den av
Svara

Medeltiden är en underskattad epok. Den var betydligt ljusare än sitt rykte, åtminstone vädermässigt. På den tiden kunde folk nämligen njuta av ett behagligt medelhavsklimat i Sverige.

Tyvärr höll de soliga dagarna inte i sig. Temperaturen föll. Norden blev ett kallt, grått och ogästvänligt ställe. Vår företagsamma förfäder tvingades bland annat upphöra med att kolonisera Grönland, som innan hade gjort skäl för sitt namn. 

Men numera verkar trenden peka på att klimatet börjar repa sig igen. Lite oroande är dock att uppvärmningen avstannat de senaste tio åren. Det är kanske bara en tillfällig svacka. Annars får vi väl se en comeback för samma miljöalarmister som på 70-talet utlovade att en ny istid väntade runt hörnet. Jag minns själv med rysningar deras skräckscenarier om att jordklotet snart hotade att förvandlas till en enda jättelik snöboll. Brrr… 

Låt oss hoppas på det bästa. Den långsiktiga utvecklingen bär måhända ändå på löftet om en återgång till den sköna medeltidens högtryck. Om vi tittar på vår grannplanet Mars tycks ju temperaturen vara på gång att stiga även där. Det är sommar i solsystemet. Härligt! 

Fast vad är det för koppel av bittert kylslagna Al Gore-fans som samlats i Köpenhamn just nu? Tänker de verkligen försöka sabotera utsikterna till ett vackare väder?

Tja, det finns alltid surpuppor som aldrig blir riktigt nöjda med någonting.

Deppiga socialdemokrater utan idéer

Publicerad den av
Svara

”Tonläget är dystert. Socialdemokraterna står utan projekt, om det  råder enighet och skribenterna gör inte ens några försök att peka ut nya vägar. Inte ens den oförtröttlige Göran Greider låter optimistisk.” 

Lars Linder, kulturjournalist i DN, recenserar senaste numret av SSU:s tidskrift Tvärdrag (5/09) med temat Europa och socialismen som försvann.

Om inte ens SSU orkar hålla liv i den ideologiska glöden, har Socialdemokraterna skäl att tvivla på meningen med föreningen. Partiet, vilket en gång framställde sig som bärare av modernismen och stolt förbundspartner med framtiden, har reducerats till en bitternostalgisk rörelse för ältandet av var gårdagens ljuva drömmar tog vägen. Patetiskt.

Victor Jara, Pinochet och Chiles ekonomiska ”under”

Publicerad den av
Svara

Victor Jara, dina sånger ska eka i gruvornas gångar
Och som fullmogna frukter ska dom skördas
ifrån plantagernas träd
Som vajande säd ska dom bölja över fälten
Och som fiskar i vattnet
ska dom fastna i fiskarnas nät
Ja, Victor Jara, Victor Jara
dina sånger ska inte bli glömda

Så sjöng Mikael Wiehe i sin romantiska hyllning från 1975 till den berömde chilenske trubaduren och teatermannen. Victor Jara var även en radikal politisk aktivist och supporter av socialistpresidenten Salvador Allende – något som kostade honom livet när Pinochets militärjunta grep makten i Chile den där eländiga septembermånaden 1973. 

Nej, Victor Jaras sånger är inte glömda. Inte Victor Jaras person heller. Igår följde tusentals chilenare hans kista genom Santiagos gator när Jara äntligen fick en värdig begravning efter 36 år. 

Hans stoft hade tidigare undersökts av rättsmedicinare i ett försök att klargöra omständigheterna kring mordet. Och deras rapport visar med all önskvärd tydlighet vilka grymheter juntan var kapabel till. Victor Jara utsattes för gedigen tortyr på sportarenan Estadio Chile, dit han fördes efter kuppen i sällskap av 5000 andra politiska fångar. Benen i hans kropp hade krossats på ett flertal ställen, över 30 kulor hade avlossats mot armar, bröstkorg och huvud. 

En misstänkt värnpliktig militär har erkänt medverkan. Men Victor Jaras brittiska änka Joan Turner säger till Svenska Dagbladet (4/12) att hon inte ser den enskilde soldaten som ansvarig, de verkliga gärningsmännen fanns högre upp i hierarkin: 

 ”De skyldiga är Pinochet, som gav order om att mörda och tortera, och alla de andra som deltog och njöt av det.”

Victor Jara brukar räknas som en legendarisk vänstermartyr. Men i grunden är han förstås en martyr för alla fria människor oavsett politisk åskådning. Hans bistra öde delades av uppskattningsvis 3 200 andra chilenare, vars liv släcktes under Pinochetdiktaturens mörka epok 1973-1990. 

Ändå har jag påfallande ofta mött åsikten att Augusto Pinochet även gjorde mycket gott för Chile. Försöken till att ursäkta hans tyranni kommer inte sällan från hökaktiga nyliberaler, som har märkvärdigt svårt att hålla sig demokratiskt och humanistiskt anständiga när juntans illgärningar förs på tal. 

”Se bara på vilka underverk Pinochet gjorde för den chilenska ekonomin”, säger de. Och visst, de har en poäng.

När Pinochets militärer kuppade till sig makten var Chile ett land i ruiner, praktiskt taget konkursmässigt. Men Pinochet tog till radikala grepp för att få ordning på statsfinanserna och gjorde Chile till en experimentverkstad för den nyliberala Chicagoskolans ekonomer (vars mest kände representant är nobelpristagaren Milton Friedman).

Det fungerade. Resultaten var strålande. Efter ett inledande stålbad blomstrade Chiles ekonomi under 80-talet. Friedmans anhängare har sedan dess gärna pekat på Chile som en lysande empirisk bekräftelse på Chicagoskolans teorier.

Borde vi då inte tillgodoräkna Pinochet detta och erkänna att hans styre även hade positiva sidor?

Nej. Det vore ungefär som att ursäkta Hitler med att han byggde fina motorvägar och löste den tyska massarbetslösheten. Sanningen är att vem som helst kan sanera ett lands ekonomi, om det sker på samma villkor som Pinochet åtnjöt. 

Du har exempelvis ingen politisk eller facklig opposition att ta hänsyn till. Ingen fri press belyser de negativa sidorna av din politik. Du behöver inte bekymra dig om att missnöjda medborgare röstar bort din regering i nästa val, ty det hålls inga val. De som klagar och demonstrerar riskerar att skjutas, fängslas eller torteras. Regelbunden terror mot oppositionella är också bra taktik, det håller majoriteten av dina undersåtar tysta och fogliga.

Chiles ekonomiska uppsving betalades i blod och skräck. Det skall mycket till för att finna något gott i detta. Pinochets företrädare, marxisten Salvador Allende, var förvisso långifrån det helgon som vänstern under decennier utmålat honom till.

Allende ödelade Chiles finanser, förstörde landets demokratiska institutioner, trasade sönder medelklassens lojalitet till konstitutionen och knöt intima vänskapsband med Fidel Castros Kuba. Allende var en politisk vettvilling och äventyrare, inställd på att med våld exportera kommunismen över hela Latinamerika.

När han kom till makten 1970 var det med endast 33,6 procent av väljarna bakom sig. När Allende störtades tre år senare var den chilenska befolkningen till en början lättad. Men de fick snabbt och bittert erfara vad den nya regimen gick för.

Augusto Pinochet var en skurk, en massmördare och en landsförrädare. Han borde ha dragits inför domstol för brott mot mänskligheten medan chansen fanns. Istället tilläts den avgångne tyrannen leva som en fri medborgare tills han avled i sitt hem för tre år sedan. 

Men viskonstnären som Pinochet torterat och mördat, den mannens sånger överlevde honom – och de lär eka över Chile länge än. Någon rättvisa finns det trots allt.

Varför är antisemitism okej att publicera, Sydöstran?

Publicerad den av
Svara

Lokaltidningen Sydöstran i Blekinge, som ingår i Gotamediakoncernen tillsammans med bland andra Borås Tidning och Barometern, publicerade i veckan (2/12) en artikel under rubriken Muslimer och kristna har fördomar om varann.

I texten, vilken är en intervju med en man som konverterat från islam till kristendomen, berörs inte judendomen. Men på webben, där läsarna gavs möjlighet att kommentera artikeln, drogs snabbt paralleller till judarnas situation. Signaturen Samuel refererade i orolig ton till en (icke namngiven) undersökning där stora delar av Danmarks befolkning sades ogilla judar. 

Denna replik av signaturen Elin dök några timmar upp senare på Sydöstrans webbsida:

”Några frågor Samuel varför är det ”illa nog” att danskar har antijudiska känslor? Är vi tvingade att ÄLSKA judar? Eller bara måste vi älska dem sedan en viss galning ifrån Österrike eldade med dem i ugnar? Jag gillar inte heller judar finns inte mycket man kan gilla hos dem. Men för det vill jag inte elda med dem. Hatar folk som dig Samuel.”

Det intressanta är egentligen inte denna illa skriva antijudiska tirad av en uppenbart omogen och grälsjuk person. Utan det faktum att Sydöstran valt att publicera den. I kommentatorsfältet på webben meddelar tidningen klart och tydligt följande reservation till diskussionslystna läsare:

”Granskas av redaktionen för godkännande”.

Inga kommentarer publiceras alltså direkt, en redaktör bedömer först inläggen innan de läggs ut. Den givna frågan är således varför Sydöstran tycker det är okej att sprida antisemitiska åsikter vidare på sin webbplats.

Tryckfriheten är – och ska definitivt vara – mycket generös. Men var drar Sydöstran gränsen? Hur långt i judefientlighet måste någon gå innan redaktionen vägrar godkänna inlägget? Vad krävs innan tidningen tvingas klassa en kommentar som hets mot folkgrupp och därmed icke lämplig att publicera? 

Detta tycker jag att den ansvarige utgivaren Anders Hall bör svara på. Hittills har han tigit. 

Näringslivet nobbar Bergman

Publicerad den av
Svara

”Men det svenska näringslivet verkar ointresserat av kultur. Många som vi pratat med säger dessutom att Bergman inte passar in i deras profil.”

Ingrid Dahlberg, VD för Stiftelsen Ingmar Bergman, om det hopplösa i att försöka ragga företagspengar till bevarandet av Bergmans konstnärliga arv (DN 6/12). 

När det inte ens går att skramla ihop slantar till ett sådant ändamål, tycks dessvärre tanken på mer av privat kultursponsring som tämligen dödfödd. Sverige är inte USA. Här är uppenbarligen direktörerna mer roade av älgjakt och golf än att främja de sköna konsterna…

Koeningsegg all over again…

Publicerad den av
Svara

Efter att Koeningseggbubblan brast gav GM ett ultimatum till Saab: Finn en ny köpare inom 30 dagar. Annars lägger vi ner hela klabbet.

Okej. En ny spekulant finns på banan. Det är ett pytteföretag i branschen. De gör extrema sportbilar till stenrikt folk som redan har allt. De säljer en handfull om året. De går med brakförlust sedan flera år tillbaka. 

Déjà vu, eller?

Skillnaden mot de glada upptågsmakarna i Koeniggsegg är dock att denna tillverkare inte är svensk, utan holländsk. Bolaget heter Spyker. Vilket i Nederländerna också är ordet för spik. Den kan väl nu anses sitta i kistan för Saab. Trovärdigheten i det här affärsupplägget är ju knappast större. 

Ändå kräver oppositionsledaren Mona Sahlin (S) vad hon kallar ”en nationell samling” för Saab. Varenda timme måste användas för att försöka rädda den evigt blödande fabriken i Trollhättan innan GM:s tidsfrist går ut. Regeringen borde bland annat släppa till ett antal skattemiljarder i undsättningslån och liknande, anser hon.

Jag vet att Sahlin och andra populister vägrar att jämföra stöd till Saab med det skändligen misslyckade statliga stödet till varven under tidigare decennier. Personbilar representerar en högt utvecklad, teknikintensiv industri av mycket speciell dignitet, påstås det.

Men samma sak sades faktiskt om den en gång krisande varvsindustrin. Sveriges varv var toppmoderna anläggningar med teknik och expertkunnande i världsklass. Fast det fanns förstås ett aber. De kunde inte bygga fartyg som gick att sälja. Konkurrenterna i Asien gjorde alltihop mycket billigare. 

Den ”nationella samlingen” för varven kostade skattebetalarna 115 miljarder kronor i dagens penningvärde. Slantar som gick rakt ned i sjön. 

Det är svårt att sätta en total prislapp på de subventioner som först Wallenbergssfären, och därefter GM, lagt ut på Saab-bilarna sedan 40-talet. Gamle entusiasten Marcus Wallenberg brukade låta sina vinstgivande bolag släppa till pengar för att hålla det ständiga sorgebarnet rullande. Vilka summor det rörde sig om är vanskligt att försöka få grepp om så här långt efteråt. 

Men det skulle inte förvåna om den sammantagna notan också hamnar kring 115 miljarder i stödkronor. Alltihop dock privata pengar. Varför skulle staten lyckas bättre med skattemedel där näringslivet redan fallerat med egna resurser under 60 års verksamhet?

Eller besitter Mona Sahlin en personlig mirakelkompetens för biltillverkning som hittills undgått oss? 

Selimovic: Jag är Israelvän

Publicerad den av
3

Riksdagskandidaten Jasenko Selimovic har tydligen korrigerat sin syn på Israel och Mellanösternkonflikten sedan han nyligen blev aktiv inom Folkpartiet.

I senaste numret av den liberala tidskriften NU (nr 49/2009) som utkom idag, skriver han bland annat följande i en debattartikel med rubriken Stå upp mot hatideologier: 

”I Israel-Palestina-fallet borde vi förespråka en sekulariserad tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser. Men för att den ska komma till stånd måste både terrorhandlingar från palestinsk sida, den israeliska bosättningspolitiken och barriärens/murens dragning genom palestinskt område upphöra. Och Israels grannar måste ovillkorligen erkänna Israels rätt att existera inom säkra gränser. Utan en demokratisering av de palestinska områdena kan man aldrig uppnå en säker och varaktig fred.

Israels vänner, dit jag räknar mig själv, måste oavbrutet kämpa för denna vision. Israel behöver varken oavbrutet kritiska eller okritiska vänner eftersom inget land i världen är hjälpt av ständig kritik på samma sätt som inget land räddas av förbehållslöst stöd. Många däremot av en rationell och sansad dialog.

Kritik mot Israels politik får aldrig tillåtas övergå i antisemitism lika lite som den avsky vi kan känna för fundamentalistisk terror får tas till intäkt för islamofobi. Liberaler ska stå upp mot hatideologier, oavsett vem hatet riktar sig emot.”

Utmärkt. Vi har fått ett klargörande i saken. Jag förutsätter att Jasenko Selimovic därmed också tar avstånd från sina tidigare ståndpunkter att den judiska staten bör upplösas, etc. Något sådant kan ju inte gärna en vän av Israel förespråka.

Om Jasenko Selimovic, Israel och Folkpartiet

Publicerad den av
57

Inför det borgerliga segervalet 1976 spred Folkpartiet en broschyr med titeln Att inte svika Israel. Där stod bland annat: 

”Under den hets mot Israel som nu bedrivs på så många håll i världen måste vårt land visa sin solidaritet med den demokrati som lever under ständigt hot om angrepp och utplåning. Vår vänskap till staten Israel får aldrig svikas hur rika och mäktiga som Israels fiender än blir… Vi får inte tveka att fördöma dem där hemma som hukar eller tystnar när Israel är i fara.”

Orden har inte mist sin aktualitet. Då som nu står Israel under hot från terrorister och diktaturregimer, vars mål är den judiska statens förintelse. Då som nu pågår i omvärlden en hets mot Israel, som inte sällan får antisemitiska uttryck. Då som nu prövas valörerna hos våra politiska partier när det gäller denna avgörande moraliska testfråga: synen på Israel, Mellanösterns enda demokrati och världens enda judiska stat. 

Men vilka politiker kommer inför 2010 års val att mana till solidaritet med Israel och varna för antisemitismens förbannelser? Vilka partier är att lita på när grundläggande värden utmanas? 

Hur är det med Folkpartiet självt numera? Det finns dessvärre skäl för viss tveksamhet. I Göteborg har partiet nominerat tidigare Radioteaterchefen Jasenko Selimovic som riksdagskandidat. Efter att nyligen ha gjort succé i det interna provvalet har Selimovic mycket goda möjligheter att bli medlem av Folkpartiets riksdagsgrupp nästa år. 

I den liberala tidskriften NU (nr 48/2009) understryker Jasenko Selimovic att han bland annat känner sig lockad att syssla med utrikesfrågor. Men vilka är då hans värderingar när det gäller Israel?

Jag har själv en bakgrund som aktiv Israelvän och den senaste tiden har det droppat in flera oroliga frågor i min mailbox från gamla vänner som känner djupt för den judiska staten. De brukar rösta på Folkpartiet eftersom inget annat parti varit så tydligt när det gäller försvaret av Israel och dess rätt att existera. Men säger de: hur går detta ihop med att låta Jasenko Selimovic göra kometkarriär i Folkpartiet?

Efter att ha granskat det hela kan jag inte låta bli att dela deras oro. Jasenko Selimovic har offentligen under flera år redovisat en syn på den judiska staten, som knappast är förenlig med liberala traditioner på området. Att rikta legitim och berättigad kritik mot Israels politik i olika sammanhang är förstås en sak. Många är vi som exempelvis känner stark motvilja mot bosättningarna på Västbanken.

Men Jasenko Selimovic har gång på gång uttryckt en oförsonlighet, vilken måste betecknas som rent fientlig mot den judiska staten som sådan. Ta bara hans krönika i tidskriften Fokus nr 5/2007. Med utgångspunkt från Förintelsen skriver där Selmovic:

”Orättvisor som man uthärdat i det förflutna kan lätt förvandlas till en aggressiv besatthet att inte bli offer igen och utnyttjas för att rättfärdiga ‘preventiva krig’ och egna övergrepp, vilka Serbien och Israel är exempel på. Förmodligen två av de platser där man minns sin egen historia bäst i världen. Och där man just i det minnet hämtar näring till nästa konflikt.”

Mycket kan man förvisso tycka om Israel och dess tragiska historiska erfarenheter. Men att låta påskina att den judiska staten är en lika god kålsupare som Serbien! Ett land som utlöst den blodigaste konflikten i Europa sedan andra världskriget och medvetet piskat fram folkmord på hundratusentals oskyldiga människor?!

Menar verkligen Selimovic att Israels ledare drivs av samma ”aggressiva besatthet” som de serbnationalister vilka gjort sig skyldiga till otaliga bestialiska övergrepp på Balkan? Uppenbarligen.

Ty beakta bara hur Selimovic sammanfattade världsläget i Göteborgs-Posten den 22/12 2001. Där slog han fast som ett ”faktum” att ”Israel aldrig har varit mer irrationellt, mer upphetsat och mer erövringssuget än under Sharons ledning”. Parallellen till krigsförbrytare som Slobodan Milosevic, Ratko Mladic eller Radovan Karadžić är inte långt borta. Vilka känslor vädjas det till genom en sådan demonisering? 

Jasenko Selimovic stannar dock inte här. I Göteborgs-Posten den 4/5 2002 vägrade han att godta Israels existensberättigande. Det var nämligen omöjligt att förena fred och demokrati i Mellanöstern med idén om en judisk stat – vars fundament tydligen är byggt på rasism: 

”För israeler kommer freden att kräva ett tydligt ställningstagande: är Israel ett religiöst projekt eller en sekulär stat? Vill de vara en judisk stat – som just därför inte kan vara en demokrati, eller en demokrati – som just därför inte kan vara enbart judisk. För att bli en demokrati måste nämligen Israel ge palestinierna samma rättigheter som judar och därmed upphöra att vara en judisk stat. Israelerna har aldrig tidigare gjort detta val, men om det nu görs kommer det att tvinga fram ett slut på Israels rasistiska politik gentemot palestinierna…”

Slutsatsen är given. Israel bör upplösas. För att framtvinga denna så kallade fredslösning krävde han i samma artikel att Sverige skulle ”betala sitt pris” genom ”hotet om ekonomisk blockad och bojkott” mot den judiska staten. 

I ljuset av ovanstående övertygelser blir man faktiskt ganska betänksam över vilka motiv Jasenko Selimovic egentligen hade, när han den 8/9 2007 ansvarade Radioteaterns uppsättning av pjäsen Sex nakna judar (av Ricki Neuman och Lars Norén). På SR:s hemsida presenterades verket i följande ordalag:

”Sex judar. En är innerligt trött på Förintelsen. En annan på Israel. En tredje har förgiftade barn. Medan en fjärde skiter blankt i Kosher. En femte älskar att tjäna pengar. Och en sjätte kan inte komma över att hans oomskurna snopp är fulare än pappans. Judarna är nakna.”

Ursprungligen välkomnade jag att Selimovic anslöt sig till den liberala rörelsen. Han har gjort många berömvärd insatser för svenskt kulturliv och skulle med sina erfarenheter kunna bli en stor tillgång för Folkpartiet.

Nu är jag dock inte alls lika säker längre. Ett klargörande från Jasenko Selimovic om han vidhåller sina Israelfientliga åsikter vore nog på sin plats. Det skulle även vara klädsamt med ett besked från liberalerna i Göteborg – står de fast vid att Folkpartiet inte ska svika Israel? Eller föredrar de istället att huka och tystna?