En tidning. Det är ett mycket speciellt sorts företag. De driftiga personer som låg bakom den moderna dagspressens framväxt under 1800-talet startade sina verksamheter utifrån två lika ädla syften. 

Att påverka samhället. Att tjäna pengar.

Spänningsfältet mellan bokstäverna och siffrorna, mellan publicisten och ekonomen, gav prov på en fascinerande laddning. 

Den skrivande tidningsmakaren och den räknande tidningsmakaren kunde baktala, gräla och misstro varandra. Alltid väl medvetna om sitt ömsesidiga beroende. De tillhörde samma värld men ändå inte. Det hela skapade en kreativ konflikt, som inte sällan fick trycksvärtan att glimra. 

Så länge balansen varade, vill säga. Numera har ekonomen fått övertaget, publicisten trängs tillbaka och tidningarna fått dåligt självförtroende. Ledarsidans långsiktiga uppgift att bilda idéburen opinion hamnar i skuggan av trendkänsliga tyckarkolumnister, vars åsikter skiftar med dagsformen.

Kultursidans tillstånd är än värre. Dess fritt prövande, fördjupande och problematiserande vandring möter allt större hinder från lättviktsmaterial av nöjeskaraktär.

Ledarsidan och kultursidan, tidningens hjärna och hjärta – detta som gett karaktär och identitet åt bokstäverna har svårare att hävda sig när ekonomen regerar. Räddhågad granskar denne sin bokföring med pekfingret i vinden, oroad att utmana den flyktiga marknaden med något tuggmotstånd.

”Kultursidan bör inte integreras med nöjessidan. I Dagens Nyheter har till exempel udden och särarten i kulturartiklarna försvunnit i en oklar glidning mot nöjesjournalistik”, varnade Expressens dåvarande kulturredaktör Per Svensson redan 2002. 

När 00-talet övergår i 10-talet har läget knappast förbättrats. Kulturskribenten Anders Mildner gör följande iakttagelse i SvD den 29/12: 

”I dag finns knappt en enda svensk landsortstidning som inte har en kultursida som är satt på ekonomiskt undantag…

…när vi om tio år blickar tillbaka på den här tiden, kommer vi antagligen att fråga oss varför ingen ens brydde sig om att en hel journalistisk genre under denna tid sopades bort från majoritetens tidningssidor, utan att någon ens ställde frågan till chefredaktörerna om varför de valde att ta bort just det material som de skulle kunna konkurrera med i en tid av 140 tecken långa statusuppdateringar.”

Balansen är bruten, spänningsfältet svagt. I det tredje årtusendets tilltagande kakafoni av osorterad information och vilt åsiktsskrän, vilar kanske ändå möjligheten för den kvalificerade publicistens återkomst.