Under efterkrigstiden blev det högsta mode i Sverige att ”sanera” stadskärnorna. Mest känd – eller ökänd kanske – är den så kallade citysaneringen av Stockholm. Men även så gott som varenda landsortsstad av betydelse utsattes för omvandlingstrycket. Gamla kvarter revs och ersattes med P-hus och Domuslador (se gärna Anders Wahlgrens dokumentärfilmer Staden i mitt hjärta och När Domus kom till stan).

I Blekinge gick varken Karlskrona eller Ronneby förskonade ur denna våg av ibland alltför okänsligt genomförd arkitektonisk modernism. 

Numera är trenden bland stadsplanerare och arkitekter att förtäta städerna. Inte bara i Sverige, företeelsen är internationell. Föga förvånande har Karlskronas nya översiktsplan för 2030 också förtätning som ledstjärna.

Inget principiellt fel i detta – lika lite som modernismen under de svenska rekordåren per automatik bör ses som förkastlig. Precis som stadsbyggnadsexperten Alexander Ståhle skrev i marsnumret av tidskriften Arkitekten gäller inte frågan om staden ska förtätas. Utan hur. 

Det är när fartblindheten drabbar lokala tjänstemän och politiker som problemen uppstår. Städer är kollektiva mänskliga avlagringar, som växt fram organiskt under successiv förnyelse i många generationer. Alltför omdanande ingrepp på kort tid tenderar att slita sönder stadsmiljöernas unika karaktärer, och kapa invanda kulturband bakåt som för invånarna varit viktiga källor till trygghet, identitet och trivsel.

Eftersom förändringarna är irreversibla (det som förlorats kan inte återskapas) är det viktigt att gå fram med eftertänksamhet, hänsyn och reell demokratisk förankring. 

Förtätningsprocessen av Karlskrona får ytterligare perspektiv genom en intressant artikel i BLT den 21/12. Där återges en rapport från SCB, som konstaterar att Karlskrona bland svenska tätorter tillhör bottenligan när det gäller tillgång till gröna ytor. ”Sämst närhet till parker och gräsmattor har Karlskronaborna, 30 procent saknar närbelägna grönområden”, heter det. 

Ur den synvinkeln förefaller förslaget till förtätning av området kring Långö som än mer huvudlöst. Att med asfalt, bilar och betong utplåna den idag fridfulla naturön Kålö, belägen ett stenkast från höghusen på norra Långö, vore närmast liktydigt med ett övergrepp. Jag har personligen varit i kontakt med flera Långöbor som sagt sig vara beredda att flytta om Kålö skulle exploateras, eftersom de upplever att deras inrotade hemkänsla då försvinner.

Ska vi lära oss något av historien bör alltså slutsatsen bli: Förtäta gärna Karlskrona. Men med förnuft och omtanke.