Det talas om kultursidornas förfall. Att både bevakning och kritik håller på att glida ner i en avskrädeshög av kommersiell ytlighet, slappt klichémässigt tyckande och allmän antiintellektualism. Något överdrivet kanske. 

Men tendensen pekar likafullt på en oroande kvalitetssänkning. Aftonbladet under Åsa Linderborgs regemente bär syn för sägen (sensommarens antisemitiska utfall har redan blivit en modern klassiker, friska upp minnet här). Som ett annat föga hedrande monument över denna sorgliga utveckling ståtar Helsingsborgs Dagblad och dess kulturchef Gunnar Bergdahl. 

Bergdahl var mannen som häromåret gjorde sin kultursida till riksbekant åtlöje genom att låta publicera en elak sågning av GP-journalisten Britt-Marie Mattssons deckare Fruktans makt. Problem var bara att boken inte fanns annat än som planerad titel i Piratförlagets utgivningskatalog.

Men denna pinsamma fadäs är noll och intet mot vad Gunnar Bergdahl lyckades tota ihop förra veckan. I en fullkomligt bisarr krönika i HD den 12/12 drar han paralleller mellan Stalins totalitära massmördarregim och den svenska alliansregeringen.

Bergdahl börjar med en målande beskrivning av den sovjetiska terrorn i Ukraina, där miljoner människor tvingades att svälta ihjäl under början av 30-talet. Han kastar sedan in en pliktskyldig brasklapp om att det är”förstås ett svindlande avstånd mellan Stalin och Fredrik Reinfeldt”. För att omedelbart därefter krympa detta avstånd till en fråga om millimetrar när han ändå uttryckligen associerar Stalins terror med Reinfeldts arbetslinje, vilken påstås döma sjuka och svaga till brutalt armod.

”Hur kan sådant stalinistiskt tankegods bubbla upp till ytan i vårt Sverige 2009?”, frågar Gunnar Bergdahl och fullbordar därmed sitt retoriska haveri. Rubriken på hans alster är också illustrativt för vilka tankebanor som läsaren ska ledas in i: ”Den som inte arbetar ska heller inte äta”.

Svältdöd á la Stalinregimens är alltså vad Reinfeldt planerar för de som inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Ett skamligare lågvattenmärke i genren demonisering av en svensk regerings avsikter och motiv är förmodligen svårt att uppbringa. I alla fall i den etablerade, demokratiskt sinnade pressen. 

Värst är dock inte Bergdahls groteska och avhumaniserade spya över Fredrik Reinfeldt (även om den är illa nog). Utan att denne kulturchef genom sin relativisering av Stalinsepokens brott, förminskar offrens lidande och förolämpar minnet av alla dessa människor som utsattes för en av 1900-talets effektivaste mordmaskiner. 

Vem kan ta HD:s kultursida ens med en gnutta allvar i fortsättningen? Att Gunnar Bergdahl straffat ut sig från all anständig debatt torde vara uppenbart. Jag hoppas ändå innerligt att han såg den skakade dokumentären The Soviet Story av Edvīns Šnore, som Kunskapskanalen i SVT nyss visade.

Måhända kan denna pedagogiska grundkurs om Stalins ondska skänka viss eftertanke även till den mest ignorante av svenska kulturredaktörer. Men det är möjligen att hoppas på för mycket. Mot dumheten kämpar ju, som bekant, även de stackars gudarna förgäves.

Fotnot: Läs gärna Torbjörn Kvists utmärkta recension av The Soviet Story i Svensk Tidskrift. Filmen finns att beställa på DVD.