Under gårdagen var aulan så gott som fullsatt på Ehrensvärdska gymnasiet i Karlskrona. Publiken, som mestadels bestod av skolans egna elever, hade kommit för att lyssna på en debatt mellan Liberala Ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman och Erik Almqvist, ledare för Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Det verkade lovande, jag gick själv dit och lyssnade.

Först och främst var det utmärkt att en sån här debatt kom till stånd. Att möta SD:s företrädare med öppet visir är riktigt och nödvändigt. Det finns ingen vinst i att försöka ignorera dessa inskränkta, främlingsfientliga vulgärnationalister. Deras motbjudande budskap bör demaskeras i rak konfrontation. 

Ämnena som avhandlades i aulan var ungdomsarbetslöshet, integration och skolpolitik. Både Adam Cwejman och Erik Almqvist uppträdde stillsamt, korrekt och vinnlade sig om att bemöta varandras argument på välkammat analytiskt vis. Okej, det var naturligtvis bra att vi slapp gyttjebrottning och träckskyffling uppe på podiet. 

Dock blev föreställningen snart så avslipad och könlös att det var svårt att inte kväva en och annan gäspning. Det hela påminde mer om en diskussionsövning på ett statsvetenskapligt seminarium, än om en regelrätt politisk debatt. Av tonläget att döma var engagemanget betydligt större hos eleverna i bänkarna när frågan då och då släpptes fri. 

Trots att debatten i grunden rörde brännande områden av stor angelägenhet mellan två representanter för fundamentalt skilda idéuppfattningar, tog det förbluffande nog aldrig skruv. Och detta var ändå ungdomspolitiker som skulle ta mått på varandra! Något kändes plötsligt väldigt fel. 

Jag kan inte låta bli att undra, om det generellt sett berodde på en sociologisk defekt i vårt politiska system. Möjligen under influens av mediernas allt skoningslösare ögon, vilket ökar rädslan för att sticka ut, ta risker och ”göra fel”.

Men meningsutbytet i en demokrati behöver grader av passion och hetta, annars förlorar folkstyret sin vitalitet och styrka. Förtroendeuppdragens attraktionskraft i våra beslutande församlingar blir lidande utan människor med brinnande övertygelser, villiga att ta strid för sånt de tror på.

Håller vi nu på att uppfostra en ny generation av politiker till att bli slätstrukna, knastertorra resonemangsmaskiner? Tendensen tycks dessvärre gå i den riktningen – och det gäller alla partier (till och med SD tydligen…). Om normen är att ungdomarna måste stöpas till lillagamla Reinfeldtkopior för att göra karriär, då finns skäl till oro. Idéer och visioner är viktiga, men de måste också kunna bäras fram av profilerade personligheter. 

Jag kände – och känner – föga sympati för Olof Palme. Hans demokratiska socialism är mig främmande, sakpolitiskt tycker jag att han hamnade fel i det mesta. Ändå saknar jag hans person väldigt mycket.

Hos honom fanns en lust och själfullhet i gärningen som tvingade människor att ta ställning, för eller emot. Politiken fick en helt annan spänning och nerv när han var i farten. Vägvalen, även när det gällde tämligen glanslösa frågor, framstod ofta som de var av närmast existentiell betydelse. Debattklimatet blev inte mindre intressant av att Palme hade en uppsättning formidabla motståndare med skilda temperament i motsatt ringhörna: Gösta Bohman, Per Ahlmark, Thorbjörn Fälldin. 

Visst finns det drag av nostalgi i detta. Man ska väl inte romantisera tidigare decenniers politiska landskap alltför mycket. Men jag glömmer aldrig ett nyhetsinslag i TV dagen efter att Olof Palme blivit mördad. En ung, rödgråten MUF-tjej uttryckte sin förtvivlan med orden: ”Hur ska man nu orka bry sig?”.

Vilka av dagens ledande svenska politiker förmår tända liknade känslor?