Lokaltidningen Sydöstran i Blekinge, som ingår i Gotamediakoncernen tillsammans med bland andra Borås Tidning och Barometern, publicerade i veckan (2/12) en artikel under rubriken Muslimer och kristna har fördomar om varann.

I texten, vilken är en intervju med en man som konverterat från islam till kristendomen, berörs inte judendomen. Men på webben, där läsarna gavs möjlighet att kommentera artikeln, drogs snabbt paralleller till judarnas situation. Signaturen Samuel refererade i orolig ton till en (icke namngiven) undersökning där stora delar av Danmarks befolkning sades ogilla judar. 

Denna replik av signaturen Elin dök några timmar upp senare på Sydöstrans webbsida:

”Några frågor Samuel varför är det ”illa nog” att danskar har antijudiska känslor? Är vi tvingade att ÄLSKA judar? Eller bara måste vi älska dem sedan en viss galning ifrån Österrike eldade med dem i ugnar? Jag gillar inte heller judar finns inte mycket man kan gilla hos dem. Men för det vill jag inte elda med dem. Hatar folk som dig Samuel.”

Det intressanta är egentligen inte denna illa skriva antijudiska tirad av en uppenbart omogen och grälsjuk person. Utan det faktum att Sydöstran valt att publicera den. I kommentatorsfältet på webben meddelar tidningen klart och tydligt följande reservation till diskussionslystna läsare:

”Granskas av redaktionen för godkännande”.

Inga kommentarer publiceras alltså direkt, en redaktör bedömer först inläggen innan de läggs ut. Den givna frågan är således varför Sydöstran tycker det är okej att sprida antisemitiska åsikter vidare på sin webbplats.

Tryckfriheten är – och ska definitivt vara – mycket generös. Men var drar Sydöstran gränsen? Hur långt i judefientlighet måste någon gå innan redaktionen vägrar godkänna inlägget? Vad krävs innan tidningen tvingas klassa en kommentar som hets mot folkgrupp och därmed icke lämplig att publicera? 

Detta tycker jag att den ansvarige utgivaren Anders Hall bör svara på. Hittills har han tigit.