Efter att Koeningseggbubblan brast gav GM ett ultimatum till Saab: Finn en ny köpare inom 30 dagar. Annars lägger vi ner hela klabbet.

Okej. En ny spekulant finns på banan. Det är ett pytteföretag i branschen. De gör extrema sportbilar till stenrikt folk som redan har allt. De säljer en handfull om året. De går med brakförlust sedan flera år tillbaka. 

Déjà vu, eller?

Skillnaden mot de glada upptågsmakarna i Koeniggsegg är dock att denna tillverkare inte är svensk, utan holländsk. Bolaget heter Spyker. Vilket i Nederländerna också är ordet för spik. Den kan väl nu anses sitta i kistan för Saab. Trovärdigheten i det här affärsupplägget är ju knappast större. 

Ändå kräver oppositionsledaren Mona Sahlin (S) vad hon kallar ”en nationell samling” för Saab. Varenda timme måste användas för att försöka rädda den evigt blödande fabriken i Trollhättan innan GM:s tidsfrist går ut. Regeringen borde bland annat släppa till ett antal skattemiljarder i undsättningslån och liknande, anser hon.

Jag vet att Sahlin och andra populister vägrar att jämföra stöd till Saab med det skändligen misslyckade statliga stödet till varven under tidigare decennier. Personbilar representerar en högt utvecklad, teknikintensiv industri av mycket speciell dignitet, påstås det.

Men samma sak sades faktiskt om den en gång krisande varvsindustrin. Sveriges varv var toppmoderna anläggningar med teknik och expertkunnande i världsklass. Fast det fanns förstås ett aber. De kunde inte bygga fartyg som gick att sälja. Konkurrenterna i Asien gjorde alltihop mycket billigare. 

Den ”nationella samlingen” för varven kostade skattebetalarna 115 miljarder kronor i dagens penningvärde. Slantar som gick rakt ned i sjön. 

Det är svårt att sätta en total prislapp på de subventioner som först Wallenbergssfären, och därefter GM, lagt ut på Saab-bilarna sedan 40-talet. Gamle entusiasten Marcus Wallenberg brukade låta sina vinstgivande bolag släppa till pengar för att hålla det ständiga sorgebarnet rullande. Vilka summor det rörde sig om är vanskligt att försöka få grepp om så här långt efteråt. 

Men det skulle inte förvåna om den sammantagna notan också hamnar kring 115 miljarder i stödkronor. Alltihop dock privata pengar. Varför skulle staten lyckas bättre med skattemedel där näringslivet redan fallerat med egna resurser under 60 års verksamhet?

Eller besitter Mona Sahlin en personlig mirakelkompetens för biltillverkning som hittills undgått oss?