DN Debatt lyser denna första advent inte röd, utan illgrön. Det är Per Gahrton som är i farten med en betraktelse kring Miljöpartiets ideologiska grundsyn. Som en gång initiativtagare till partiets bildande skriver han följande:

”Vi ville etablera en ny politikerroll. Vårt förbud mot livstidspolitik och mångsyssleri… möttes av en blandning av nyfikenhet och hån.”

För att håna Gahrton lite mer då: här har vi alltså en kille som var ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund 1969-71, satt i Lunds kommunfullmäktige  1973-76 för Folkpartiet, fortsatte till riksdagen 1976-1979, hoppade sedan av Folkpartiet, var aktiv i kärnkraftsomröstningen 1980 och bildade Miljöpartiet, var dess språkrör 1984-85, satt som sekreterare i European Greens 1984-89, blev riksdagsledamot igen 1988-91 och ånyo 1994-1995 innan han parkerade sig i Europaparlamentet 1995-2004, satt i Miljöpartiets partistyrelse 1992-1997 och igen 2000-2007, är ordförande för Palestinagrupperna i Sverige sedan 2004 och ordförande för den gröna tankesmedjan Cogito sedan 2005. Bland annat!

Om någon kan sägas personifiera begreppet livstidspolitik så det väl Per Gahrton. Frågan är således bara när han hade tänkt att förbjuda sig själv.