Hur motbjudande tanken än är, så pekar trenden mot att Sverigedemokraterna forcerar riksdagsspärren nästa höst. Sedan partiledaren Jimmie Åkesson fick slunga ut sitt hat mot muslimer på debattplats i Aftonbladet, tycks SD ha parkerat sig på en nivå strax över fyra procent i opinionsmätningarna (vad är det egentligen för stämningar som gror i folkdjupet?). 

Risken att vi får ett främlingsfientligt parti som vågmästare efter nästa val är därmed överhängande. Hur göra då? Förre statsministern Ingvar Carlsson (S) rekommenderar en blocköverskridande regering. Hans tidigare skyddsling och kronprinsessa Mona Sahlin är beredd att verkställa. I dagens DN säger hon rent ut:

Inget annat än en majoritetsregering är acceptabelt. Med de utmaningar som Sverige står inför de kommande åren vore det politisk katastrof med en minoritetsregering som är beroende av Sverigedemokraterna… Men jag ser inte Moderaterna som deltagare i en bred regering, i första hand är det Folkpartiet och Centern som är aktuella.

Jag tycker Mona Sahlin agerar moget och ansvarsfullt här. Hotet från SD är en realitet och väljarna har rätt att få veta vilka alternativ som gäller om olyckan skulle vara framme. 

Om Sahlin är redo att hänga av Vänsterpartiet är det knappast att sörja. Att Moderaterna inte ska vara med – trots att de faktiskt sakpolitiskt står närmare S numera – är riktigt. En stor koalition S + M vore kvävande för hela det politiska fältet. Liknande erfarenheter från Tyskland manar inte till efterföljd. S + FP + C + MP är förvisso ingen optimal lösning. Men ändå, givet situationen, en rimlig väg att gå. 

Dock har Folkpartiets och Centerns partisekreterare så gott som omedelbart slagit igen dörren i ansiktet på Sahlin. De bägge är förstås måna om att inte skapa sprickor inom Alliansen. Taktiskt vill man inte göra några utfästelser som hotar den samlade borgerlighetens trovärdighet.

Jag kan förstå detta. Men hukandet är samtidigt ett underbetyg åt rationaliteten i det svenska politiska samtalet. När valörerna prövas måste seriösa partier kunna handla med landets och demokratins bästa för ögonen. Väljarna får heller inte ses som enfaldiga barn, oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt. 

Den enda plan B som vädrats från borgerligheten hittills, är lite löst snack om att försöka fånga in Miljöpartiet som stödhjul åt Reinfeldt & Co. Svagt, diffust och föga respektingivande – dessutom är hela upplägget redan avfärdat av de gröna språkrören. 

Beredskap att bygga en fastare bro över blockgränsen i orostider borde åtminstone finnas hos ett konstruktivt idéparti som Folkpartiet. Om jag känner den reflekterande, kloke socialliberale partisekreteraren Erik Ullenhag rätt så är det nog vad han ärligen tycker också. 

Alltså: avvisa inte Sahlins regeringsalternativ. Men kräv gärna Jan Björklund som statsminister…