Fredrik Reinfeldt var helnöjd efter att ha lyckats sy ihop EU-ländernas olika viljor till det gemensamma beslutet. Han gick till och med ut på en pub i Bryssel och firade genom att skål i öl med EU-kommissionens José Manuel Barroso. 

Frågan är hur många andra än de närmast berörda som har anledning att slå klackarna i taket. Utnämningen av den belgiske premiärministern Herman Van Rompuy till EU:s president framstår snarare som en stor gäspning. 

Inte heller upphöjelsen av Cathrine Ashton (tidigare brittisk labourminister, idag handelskommissionär) till EU:s gemensamma utrikesminister var någon kioskvältare. 

Två gråa, för de flesta helt okända personer – därtill oprövade i de stora sammanhangen – ska alltså vara EU:s ansikten på den globala arenan. Det är ingen djärv gissning att de kommer att stå sig slätt i jämförelse med aktörer som USA:s Barack Obama eller Kinas Hu Jintao. Men det är tydligen så EU-ländernas elit vill ha det.

Utnämningarna bör den klassiska kompromissens sämsta drag över sig. Ett starkt, karismatiskt namn som Tony Blair som EU-president hade väsentligt kunnat öka unionens prestige och tyngd. Men samtidigt hade han naturligtvis riskerat att kvadda egot hos självmedvetena europeiska ledare som Nicolas Sarkozy eller Angela Merkel, vilka absolut inte vill stå i skuggan av någon.

Hellre då en visionslös medelmåtta som alla kunde acceptera utan knot: Van Rompuy. 

Vill man vara elak skulle man kunna säga att Van Rompuy tycks som en spegling av Reinfeldt själv: en lagom anonym, kameralaktig och förvaltningsinriktad regeringschef från ett litet EU-land. 

EU tog ett steg framåt med Lissabonfördraget, men halkade genast en bit bakåt igen. Processen känns igen från förr. Det är ju inte sällan framsteg i EU:s utveckling möts av en rekyl. Men ska man ändå var lite optimistisk kanske det finns skäl att instämma i DN:s huvudledare den 21/11. Tidningen kommenterade det nya lågprofilerade EU-paret  Van Rompuy 0ch Ashton med att föräntningarna är så låga på dem att de har goda chanser att överraska. 

En person som däremot definitivt har möjligheter att komma bättre till sin rätt är Cecilia Malmström (FP). I alliansregeringen har hon inte gjort mycket väsen av sig, nog främst på grund av att posten som Europaminister ter sig ganska substanslös (vad gör egentligen en Europaminister på dagarna?).

Men som EU-kommissionär efter Margot Wallström ska hon säkert kunna blommat ut och göra större politiska avtryck än sin svenske föregångare.