Yes, we can! Så löd som bekant Barack Obamas kampanjslogan i förra årets presidentval. Men när han nu som president varit på statsbesök i Kina under veckan, torde det snarare varit frågan om No, we can’t!

Pinsamt nog valde nämligen Obama att tiga om den kinesiska diktaturregimens omfattande och systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna. Kinas toppledare Hu Jintao och Wen Jiabao slapp höra ett uns av öppen kritik under presidentens tredagarsbesök. 

USA – världens viktigaste och starkaste demokrati – duckade för världens största tyranni och människorättsbuse. Det är förstås lika skamligt som oroväckande. Men USA är heller inte så starkt som det en gång varit, ekonomiskt i alla fall.

Samtidigt har Kinas tuppkam växt betydligt. Inte minst det faktum att kineserna numera är det finanskrisande USA:s största långivare gör att maktförhållandena börjat förskjutas. Jänkarnas skuldnota till Kina uppgår till i runda slängar 1000 miljarder kronor. President Obama har alltså ett ganska prekärt beroendeförhållande att hantera.

Då är det helt enkelt inte läge att ställa till ”trassel” genom att läsa lusen av de till statsmän förklädda gangstrarna vid sammanträdesborden. Skarorna av politiska fångar, ockupationen av Tibet, det ständiga hotet mot Taiwan, etc, väger mycket lätt mot stålar och goda handelsrelationer. Cynismen i världspolitiken är stundtals oerhört rå. 

Fredspristagaren Obama må två sina händer. Men för Kinas förtryckta befolkning verkar det inte bli någon ”change we can believe in” än på många, långa år.